Elin Anna Labba förtäljer en våldsam historia med ett mjukt språk

Far inte till havet. Titeln på Elin Anna Labbas romandebut är en varning såväl som ett stilla konstaterande. Längre finns inget behov av att fara till havet, inte nu, i det efter som sträcker sig mellan fjälltopparna. När Vattenfall började bygga ut det svenska elnätverket på 1920-talet dränktes flertalet samiska byar och andra viktiga platser lades, i vissa fall för evigt, under vattenytan. Ovanifrån är skogen vacker, där skymtar björkarnas trädtoppar och under ytan glimrar dränkta ägodelar som sikar – man måste säga att det är vackert för att det är sant. Lika sant som att det vackra krävde sitt.

Det är en berättelse som sträcker sig över generationer, in i glömskan. Tur är väl det, tycker någon, att den som känt mest minns minst. Kanske är det tvunget att vara så. Ofta är väl trauman det som tvingar sig ur en, bilderna som flyr? Och att det är därför som det gör så ont, för att man inte minns vad det är som orsakat ens smärta. Knappt minns ens sjön längre vad den heter. Det den en gång var, när den fortfarande var sin egen, har tagits ifrån den. När sjön har blivit ett hav.

Jag hade ett namn som jag inte minns. Minnena är otydliga,

de flesta sjunker, några flyter upp ibland. Jag var sund och

stränder, vattenfall och vikar.

Jag hade fisk. Sjöfåglarna, de var kvar.

Det är sjön som talar i början av romanen, och det fortsätter den att göra, den flikar in, varken ofta eller högljutt men beständigt. Och det är glömskan, eller viljan att falla in i den, som präglar romanen. För när Vattenfall dämmer upp en sjö i Sápmi är förväntningarna på samerna desamma som på sjön – att tyst, inte med glädje eller vilja men motståndslöst, acceptera det som sker. Elin Anna Labba skriver om kolonialiseringen av Sápmi som en med kontrakt och ersättning, men också som en där man, om man inte skriver på, står utan både rätt och pengar. Där straffet för vägran är kollektivt – om en enda person låter bli att i papper stryka under att det som sker är rätt och riktigt, står hela byn utan ersättning. Det är omöjligt att komma undan, sommarlandet ska dränkas och själva livet är klaustrofobisk.

”Det är en historia som är mycket våldsam, men det är lätt att glömma när språket är mjukt och rör sig som genom en kvinnas händer i mönster hon noggrant och vant stickar.”

Så börjar processen av att vända ett folk mot sig själva. I takt med att sjön stiger tvingar den människorna i byarna in i sina kåtor, och plötsligt har det blivit tyst mellan björkarna. När tystnaden lägger sig försvinner språket, tiden har gått och plötsligt talar man ett annat, utan att någon riktigt minns hur det gick till. Det är en historia som är mycket våldsam, men det är lätt att glömma när språket är mjukt och rör sig som genom en kvinnas händer i mönster hon noggrant och vant stickar. Och mönstren hon skapar är vackra, därför är det också lätt att glömma att den som bar namnet innan henne också dränkte sig i sjön.

Elin Anna Labba skriver om ett kollektivt trauma så stort att det kan bryta sönder en kropp och om det absurda i att vilja äga en sjö för att tvinga den till ett hav. Man inser under läsningen att det bara är rallarrosen som växer på fjället och sedan; att den kallas för ogräs. Insikten är smärtsam, men också stilla och stum. När den når mig kommer jag på mig själv med att önska att jag hade kunnat höra sjön sjunga. Det jag ser starkast framför mig när jag läser är höga vågor över små båtar, och känner rädslan över att inte kunna simma. Jag har en enda anmärkning, och det är att tiden går för långsamt och gör romanen för lång. Men när jag läst klart vet jag inte längre åt vilket håll kritiken riktar sig, om det är mot den som inte låter tiden ha sin gång eller om det är mot sidorna i boken.

Text: Josephine Örtenfelt