Édouard Louis har skrivit sin lyckligaste bok hittills
Édouard Louis har alltid varit mer än en romanförfattare. Han är en politisk röst i den europeiska vänsterdebatten, hyllad som posterboy för den urbana vänstern, men också hårt ifrågasatt. Kritiker har kallat honom snobbig, narcissistisk, självbelåten. Att han reducerar arbetarklassen till det barbari han själv säger sig vilja blottlägga. Och som en av Frankrikes kanske mest omstridde författare, både kritiserad och hyllad för att synliggöra klassamhällets våld, återvänder Louis ännu en gång till sitt stökiga familjearkiv.
I Monique flyr vänder Louis för andra gången tillbaka till sin mamma. Den första boken om henne, En kvinnas frigörelse, skildrade hur hon lämnade Louis våldsamma far och påbörjade ett nytt liv i Paris. Här tar berättelsen vid: Monique måste återigen fly från en man, och ringer i panik sin son som befinner sig i Aten. Det är en berättelse om skam och uppbrott, om det förhistoriska våld män fortsätter utöva mot kvinnor, men också om möjligheten (eller omöjligheten) att mitt i livet börja om. Men framför allt om hur Monique finner sin frihet, långt ifrån männen och närmare sig själv.
Édouard följer sin mors Uber på sin telefon. Han beställer hämtmat till henne. Genom videosamtal instruerar han henne hur man startar en film på datorn. Han är rädd att hon ska ha tråkigt, och att det ska få henne att återvända till mannen. Här framträder en ny typ av ensamhet. Monique tillhör den generation som hamnat i kläm mellan det analoga och det digitala. De som aldrig hann, orkade eller fick möjlighet att göra tekniken till sin och hur denna brist är en ny sorts deprivation som gör människor maktlösa och beroende.
Men Monique flyr är främst en transformation. Inte bara genom de yttre förändringar det innebär att lämna en utsatt situation, utan också hur personlighet inte är något statiskt.
”Klyvningen var klar och tydlig: på den ena sidan fanns min mor före brytningen, och på den andra min mor efter brytningen, som två helt olika personer. Förvandlingen handlade inte bara om ömsinthet: hon hade också blivit roligare, hon uttryckte större medkänsla.”
Visst kan det verka uppenbart, att människan formas av det hat eller den kärlek som omger henne, men hos Louis är enkelheten en litterär metod. Det är i vardagens små förskjutningar som människans existens tar form. Va synd jag hade ju fixat mig så fint, skriver Monique i ett sms när Édouard ställer in deras träff. Och när hon för första gången smakar libanesisk mat noterar Édouard att hon, över femtio år gammal, ännu är obekant med vissa aromer.
Louis litteratur är enkel. Språket är rakt, avskalat, brutalt tydligt. Här finns inga litterära ornament, inga tvetydiga känslolägen. Våldet framställs som just våld, smärtan som smärta, lyckan som lycka. Denna stringens skapar en obeveklig klarhet: texten tillåter inga försköningar, utan kräver att vi ser vad som står.
Men något nytt är det över Monique flyr. För första gången i Louis författarskap tycks mörkret inte äga sista ordet. Den annars så skoningslösa politiska vreden, de nattsvarta erfarenheterna, uteblir. Istället rör sig berättelsen från mörker till ljus och öppnar upp för en sällsynt ton av hopp.
Såsom Louis tidigare böcker är Monique flyr lika delar essä och vittnesmål – en liten bok med stor resonans. Men den markerar också en vändpunkt i hans författarskap: det goda segrar, och det sker långt ifrån den narcissism och självbelåtenhet han så ofta anklagats för. Här framträder istället en ovanligt ödmjuk Louis, som skriver i en annan människas tjänst. Kanske är det just därför han lyckats skriva sin lyckligaste bok hittills.
