Dramaten inleder hösten i sexig stil med Så tuktas en argbigga
Dramaten rivstartar höstens repertoar med en snabbfotad, sexig uppsättning som snarare vänder sig till tiktok-trendspanarna än Shakespearekännarnna. Trots sin vältajmade humor når samtidssatiren sina högsta höjder då den visar baksidan av de könsstereotyper som utgör uppsättningens kött.
För första gången sedan publik- och kritikersuccén Cabaret 2021 är Farnaz Arbabi tillbaka på Dramatens Stora scen och det med buller och bång. Frågan “är du soft girl eller argbigga?” har kunnat läsas i huvudstaden, omslaget med Sara Shirpey och David Book pryder programbladets konvolut och ett stort sociala-medieruppbåd gör det tydligt att detta är höstens flaggskepp. Ambitionsnivån gör även direkt avtryck på scen då en klass från Balettakademin välkomnar till en uppsättning som ej väjer undan för det explicita.
Shakespeares text som kallats för ospelbar i vår samtid får högst väntat en ironisk klangbotten då historien om de två väsensskilda systrarna Kathrine och Bianca samtidtolkas. Tillsammans med sin mamma Minola (Kristina Törnqvist) sitter de i ett Rapunzelliknande torn och inväntar en duglig karl att gifta sig med. Bianca (som lägligt delar namn med en annan influencer) fördriver tiden med att göra videocontent där hon predikar kvinnans mjuka ideal, hon är en “soft-girl”, och en trovärdig sådan i händerna på Maia Hansson Bergqvist. Männen trånar efter Bianca men det finns ett problem, hon kan inte äktas förrän hennes äldre syster, “argbiggan” Kathrine (Sara Shirpey), gifts bort. Hunken Petruccio (David Book) tänder på motståndet och gör det till sitt mål att tukta argbiggan.
Med sitt storkukslugn tämjer Book inte bara Kathrine (eller Kitty som hon snart får smeknamnet) utan även hela publiken. Hans bredbenta rollgestalt blir en behållning som i föreställningens andra akt når bortom de satiriska stereotyper som annars står för det komiska stoffet. Hårdingen som egentligen visar sig vara feg och våldsam är förvisso ingen ny karaktärsmodell men i Arbabis bearbetning ställs han mot alla de woke-ideal som vår tid stolt slår sig för bröstet med. Petruccio blir en fingervisning om att Shakespeareriddaren 1592 kanske egentligen inte skiljer sig avsevärt från den porrskadade it-boyen 2025. I en samtid där alla kan välja sin karaktärstyp kan även alla fly från sitt eget ansvar, en verkligt intressant frågeställning som uppsättningen nosar på men inte helt vågar utforska. Istället ska det slås in öppna dörrar om hur töntigt det är med woke-grabbar som spelar Wonderwall och hur lustigt det är att slänga in ett ord som “cringe” i en Shakespearetext.
Narrtrion bestående av Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson och Elisabeth Wernesjö dyker upp lite här och var med effektiva humorinjektioner som ömsom förlöser och ömsom bromsar upp. Deras mellanspel blir som ett live-twitterfeed, fyllt av överpsykologiseranden och mansplainiga resonemang. Svårast att navigera har Sara Shirpey som får kämpa med sin argbigga. Kanske är det meningen att hon ska framstå som en tjej som valt sin “bad bitch aura” och därför inte bottnar i den, men tyvärr känns det allt för ofta bara obekvämt och ambivalent.
Med könsrollerna i fokus blir sexet oundvikligt och rättfärdigt så. Det knullas mycket men blir aldrig speciellt intimt, vilket det inte heller finns behov av. Gång på gång meta-kommenteras det dock om hur otroligt oväntat och olämpligt det är att detta kan få pågå på Dramatens Stora scen!? Jag kan inte låta bli att tänka att en samtida Shakespeareskildring om könsstereotyper idag väl är exakt det man förväntar sig ska spelas på Stora scen? Mer oväntat hade det varit om man på allvar skildrat en samtid som använder “personlighetstyper” som rustningar för att slippa undan sitt eget handlande.
