Döden blir konkret och blek i Linda Örtenblads nya novellsamling
Bakom sig har Linda Örtenblad debuten Den anatomiska teatern från 2004. Nu, 2025, återvänder hon till döden på nytt.
I novellsamlingen Kartotek över döda och återuppståndna får läsaren möta dödens mer konkreta tecken, produktionskedjor, eller möjligen sociala nedbrytningssystem. En vitkalkad kyrkogård i Florida, ett övergivet kråkslott till arvegods, minnena från en barndom släpps ned i en ökenstads brunn, en begravning, flera dödsbon, och en historieskrivning om en döende parrelation.
I den tidiga novellen ”Slott eller koja” ritas en skiss över poetiken: här rör vi oss från dödens abstraktion och verklighet till dess efterlevnader, där livet ideligen återuppstår:
De ofullkomliga och kortlivade hade gett sig av, och de döda vände sig samfällt inåt under ett välvt vitt ögonlock, slutet för alla och envar.
Novellerna är som spröda vykort, eller fotografier utdragna till kortfilm. De alltid kvinnliga huvudkaraktärerna intar en nykter, distanserad position till sina aparta berättelser. De rör sig genom barndomsminnen i den torrkokande turiststaden eller rensar kråkslottet, alltid som observatörer, alltid i relation till andra. Ingen av novellerna ger svar om vart huvudkaraktärerna själva är på väg. Det hade kunnat resultera i släpigt berättande. Men kvinnornas försök att hålla världen på avstånd blir i stället till en närhet, vidöppna minneslandskap åt läsaren.
”Novellerna är ofta så, som blekta diabilder, eller kortfilmer där bildkontrasten gradvis skruvas upp”
Språket är skirt och stadigt. Inga onödiga pauser, samtidigt som det tillåter det sig att uttrycka det svårast sagda. Finkänslighet dominerar. Och det viktigaste: Boken fastnar inte i det enkelt abstrakta, som många skriva-om-döden-verk. Den gestaltar i stället konkret existentialism. Kvinnan som långsamt städar ur sin släkthistoria från ett övergivet kråkslott, som halvvägs igenom inser att hon inte kommer orka rusta upp det, kanske inte ens återvända.
Novellerna är ofta så, som blekta diabilder, eller kortfilmer där bildkontrasten gradvis skruvas upp. När boken däremot vill tänja ut kortfilmerna uppstår brister, helt enkelt för långa noveller. I den längsta, ”Pärlugglan”, börjar jag till exempel störa mig på den frikostiga och ibland felaktiga användningen av semikolon. Linda Örtenblad, det är inget fel på kolon! Likaså blir ordet ”florstunt” en nagel i ögat. Och samtidigt:
De dröjde sig kvar, de slog läger, våra döda.
[—]
Om han hade kunnat skulle han ha hållit sin egen spegelbild fången där inne i glaset.
Sådana meningar väger upp för mycket.
De tidiga novellerna förblir i det kronologiskt och geografiskt tvetydiga, det obestämbara. De senare och längre rör sig till ett igenkännbart Stockholm, en samtid och ett kulturliv. Det största problemet med boken kommer med de senare.
”Ett kollektivt skrivande som paradoxalt nog inte blev någon kör utan i stället pekade mot hyperindividualism”
För till sist tar sig novellsamlingen också an det i närtid största fordonet för döden: coronapandemin. ”I grevens tid” är en sorts coronadagbok som i sina svagaste stunder liknar subkulturen facebook-användare, där formuleringsglädje får skribenten att missta rapportering och putslustighet för litteraritet:
Jag läser att viruset kan överleva tre dagar i en biblioteksbok, att alla gallerior numera har stängt och att krogarna inte har utskänkning efter nio.
Under pandemin blev besattheten av att uttrycka det exakt alla redan kände och tänkte allmängiltig. Man såg det bland släktingar, kändisar och bekanta. Ett kollektivt skrivande som paradoxalt nog inte blev någon kör utan i stället pekade mot hyperindividualism. Ingen gick fri från impulsen att fånga historien, särskilt inte begåvade författare.
Till skillnad från de andra novellerna är humorn här jämnt inströsslad, främst i form av en grand danois vid namn Greven. Kanske har jag missat de tidigare övertydliga skämten i boken, men snarare framstår denna plötsligt underfundiga ton som skärande. Det är som att gå från Det sjunde inseglet till Hundhotellet. Den går inte ihop med bokens egentliga allvar inför den stora döden, inför det obegripliga med livet.
Sedan återvänder jag i läsningen till citat som: “Frusenheten formar kroppen och får själen att leta sig inåt.” Då känner jag en glädje över det egna och tidlösa i den här boken, hur den i början är helt ointresserad av att säga något om samtiden. Kartotek över döda och återuppståndna är till största delar salig och oängslig, men faller för trycket till slut.
