Diktsöndag: vecka 53
I årets första Diktsöndag har vi så-stjärna-klart samlat några av våra insändar-poeters dikter. En sonett till en brud som virar taggiga stjälkar runt sitt finger. I en stad med mantrat soppa, tvål och frälsning navigerar en vilsen. En tredje ber om att få vara tillsammans, minus drycken. Det och mer bjuder årets första insändardikter, av Julia Gabrielsson, Walter Hornfelt och Vera Worbin, på. Bara att skrolla ner!
Sonetten om Törnrosa
Taggar mot huden som fängslande river
Hon virar rosenstjälken runt sitt finger
Sjunger i ton till kvinnan som springer
Och blodets tårar väcker hennes iver
När tanken i kropp, själ och hjärta sprider
Finner hon vila i skogsdunklets mörka spira
En känsla av att bara vilja i djuphaven vila
Finns i henne bara mörka svartnatten som lider
Ett andetag i ropet av förgångna strider
Allt sker i signalsubstanserna inre tankar
Rosenstjälken runt fingret som svider
En röst hon ständigt i tvivel rankar
Kanske pulsen i hjärtat hittar himlens tider
Låta henne slå kroppen till för evigt ankar
Julia Gabrielsson, Göteborg, Instagram: @julia.januari
de som är kvar
de som är kvar
springer över samma gator
med samma ölflaskor
jag navigerar
i en stad där jag
aldrig tidigare bott
ser ut över vättern
som flyter som en springa
av tappat silver
rinner som en orm över huden
färgar mig
jag längtar tillbaka ibland
tillbaka till staden
där pengarna gick till sötsaker
istället för havregryn och gul lök
där lönen inte förvandlades
till hål i strumporna
de som är kvar bor i hus
där man tar av sig
skorna vid ytterdörren
hus där maten är
någon annans blodspengar
eller i lägenheter
de som är kvar kanske stannar länge
flyttar aldrig längre bort än
en kvart med cykel
eller halvtimme med bil
tåg skär upp åkrarna
och stenen på gatan
fräts av uppkastningar från studenter
soppa tvål och frälsning
är mantrat i min stad
vissa dagar längtar jag hem
till känslan av att tillhöra
något större
till välsorterade bokhandlar
med romaner
vissa dagar vet jag
varför jag stack
de som är kvar har alltid vetat
att nästa steg väntat på dem
jag tror inte att något någonsin
väntat på mig
de som är kvar
springer i samma cirklar
med nya skor
jag har skoskav
försöker cykla
men det är inte samma sak
som förut
förut är en dagdröm
det är ett annat liv
samtidigt pågår det ständigt
jag säger till mig själv
att jag behöver
ta mig vidare
utmanas av plågan
i att vara ensam
att överge mig själv
att aldrig gå den enklaste vägen
jag går omvägar
och lagar mat från grunden
i ett kök med plastmatta
jag köper saker
som andra ägt före mig
jag är ensam
och jag är aldrig
riktigt nöjd
Vera Worbin, Instagram: @veraworbin
En kärleksdikt
I mitten av all skit
Ligger jag och ruttnar
Du kastar bort mitt liv
Varje gång du blundar
Kan du inte se hit
Se hit när jag undrar
Om jag kastar bort ditt liv
Varje gång jag blundar
I mitten av all skit
Gör inget mig så lycklig
Som när du tar mig dit
Efter vi har druckit
Kan du inte ta mig dit
Ta mig dit utan att vi druckit
Jag önskar att du tog mig dit
För att jag gör dig lycklig
Walter Hornfelt, Karlshamn, Instagram: @walterhornfelt
