en fulländad cirkel för bristandet
jag knycklar ihop lappen och kastar den i soptunnan
missar
skammen visar sitt fula ansikte för mig en stund
men ingen såg, ingen förutom skammen
och den rinner av
det är kväll, dimmigt, mörkt och luften är blöt
jag sätter på mig huk och plockar upp lappen igen
läser sista meningen för elfte gången
“tack för allt.”
jävla skithög
river sönder och går fram till soptunnan denna gång
missar inte denna gång
mina kärleksyttringar leker i ditt huvud
och skammen sköljer över mig igen
jävla skithög
bortkastade ord
som tyvärr inte missar
utan varenda en förvaras
förvaras i ditt trångsynta huvud
klistras fast, med superlim, dyrt superlim
dyrt, till och med
jag åker till IKEA och äter köttbullar
billigt
jag inte är välkommen hos dig mer
måste nära mig utan dig
nära mig billigt
blickarna från kärleksfulla kärlekspar bränner hål i nacken
värmer hela kroppen
får köttbullarna att kännas kalla
feber
med en köttbulle i käften uppenbaras en ny rädsla
rädslan att stöta på dig i pyjamas
med toalettpapper under armen
osminkad och förjävlig
skammen då offentlig, för vem som helst att skratta
numer singel och förjävlig
lappen är slängd och papperssorterad någonstans
men ändå hemsöker den mig
kryper likt myror i min anatomi
ett helt år för ett enda tack
troligen är jag naiv
naiv som fan
förväntningarna hade hunnit bli skyskrapor i min hjärna
medans dina var endast ett lusthus på landet
bussen är proppfull
och febern stiger
axlar mot axlar
intima stunder med främlingar
som jag i hemlighet behöver
närheten läker mitt grovt sårade ego
lite åtminstone
livet tar till orda och flödar igenom mig
lite åtminstone
en svettig, intim bussresa senare
utanför stadsbiblioteket
kvart i åtta
det är kallt och jag stiger in i värmen
febern stabiliseras, det är folktomt
jag läser i “the new yorker”
och låtsas fatta kulturen
på låtsas som vanligt
det ringer i biblioteksklockorna
inte ens bibliotekarierna vill ha mig nu
ut i kylan igen
vandrar med staden
febern blir till frossa
efter jag promenerat
nästan medvetslös
i en timme,
i ett år
bevittnar jag en olycka
en bil som kört fel,
helt fel
rattfylla
en livlös man ligger på sin ratt
och jag identifierar mig med honom
utan livet
men jag förstår att denna jämförelse är orättvis
då jag står på kall mark och han ligger på en kall bår
myndigheterna lämnar mig
märker inte att jag stupat i mitt krig
i mina kvarlevor ser jag
att jag står utanför din port igen
en fulländad cirkel för bristandet
jag väntar
och
kanske är det bäst att vänta lite till
en stund är jag stående utanför din port,
och väntar
luften är blöt och helande
men livet tystnar ändå lite
jag försöker höra,
och du viskar.
Text: Elsa Granvik, Uppsala, Instagram: @elsagranvik
