premenstruellt syndrom/post hopp

sommaren regnar
jag blöder
jag går genom blött gräs
det smeker mina ben
eller smeker, det är fel ord
gräset drabbar mina ben
det river upp något
jag bär likadana sandaler
som precis alla andra
det är lite kallt

jag upplever att jag uppfattar kyla på ett annat sätt än alla andra
jag kommer inte ihåg hur det känns att frysa
ibland när jag upplever världen som kall
så måste jag ta på min egna överarm
på axeln typ
konstatera att den är sval
då vet jag att jag fryser

jag upplever att det var länge sedan att jag tänkte på alla andra som alla andra
en folkmassa
ändå är jag i grunden socialist
saknar konceptet folkmassa
glider ensam över en äng som regnar
bär en lång svart regnrock med huva
jag är liemannen i sims
drabbad av högt vått gräs men
upplever inte kyla
bär likadana sandaler som alla andra

jag förstår kallet att utföra ritualer med blod
det varma våta mellan fingrarna
låter det täcka, torka
forma mönster mot kall emalj i konstgjort ljus
jag är ett med smärtan, den domnade molande känslan
den som kopplar samman alla historiens kvinnor
vi är djur i naturen
vi måste låta blodet sugas upp av vitmossan
rött glänsande över kalfjället, eller på våta fruktbara marker

blött gräs mot kalla ben när man springer
ensam i regn (som piskar)
blod rinner längs ben
långa ilar
många bäckar små
måtte det göra ont i naturens kvinnlighet
hugga månen i magen
inte erotiskt på något sätt bara smärta från urmodern
urmodern livmoder
vi är ett folk som förts vidare av åtrå, visst
men i större grad av smärta
av blod och våld
vi är ett folk av blod som måste finnas
uppkomna ur smärta som måste finnas

folk talar om täcken med tyngd och dålig film
menstruation är inte så
menstruation är att behöva lägga sig som ett skadat djur i skogen och dö
förblöda långsamt
föda blod
timme efter timme
ligga naken, kall och blek på tundran
frysa, bli en del av allt det onda
naturen som vill oss illa
förenas med den, ta den på allvar
man kan inte göra något annat
det är okristligt
det är inte kopplat till förnedring, eller hat
jag bär bara en djup förståelse för att kvinnan
i all framtid
får sona straffet för att eva åt äpplet
bära skulden
för den första kvinnans brist på självbehärskning

jag måste blöda i en skog
känna mig besegrad av biologin
hyser ingen större tro på förändring
svårt med förändring i just biologin
minns något från NO
om att evolution tar lång tid
om att det är så här det är
naturen är statisk
kvinnans underlägsenhet är konstant
naturen är svår att fucka med

det är svårt att finna sig i rollen som nihilistisk aktivist
att vilja mer

vi kunde aldrig vinna
vi var besegrade redan från början
tvingade att föda barn
föda blod
tvingade att av naturen
vilja det
en dag ska jag skriva ett manifest om hur det egentligen ligger till med kvinnor och män
om de jag älskar och de jag föraktar

jag vill vara
post allting, anti allting
men pro allting farligt
jag vill simma med alla farliga djur
reta alla farliga män

men jag har inget hopp
jag känner mig inte hemma i någon kamp
jag känner inte glöd
jag känner sorg

jag bär likadana sandaler som alla andra
jag är ett blödande döende djur i naturen