Blomstertriptyk
I
sista bussen slutade gå
för länge sen
allting är ändligt
viskade du
och jag hade aldrig förut sett
hur vita
konvaljerna kan vara
hur enkelt de kan lyfta
flyta iväg och
ge sig av
du kan aldrig ana
hur rätt du hade
II
på mitt fönsterbräde
utav mörkaste marmor
ligger en vissen nejlika
med blodröda blad som krasar
en stjälk som knastrar
som går av
och när stolen
under mina fötter
ger vika och faller
ser jag
tyngdlös i luften
hur den för alltid kommer va
III
inga rosor i världen
är vackra nog för döda
ingen sten
tillräckligt stor eller tung
öppna och stäng dörren
sätt dig ner försiktigt
håll min hand
släpp aldrig
titta, se dig runt
allting faller lika tungt
och låter ingenting
om vi fångar dem i sista stund
och minns
och minns
och
minns
Text: Carl Björkenborn, @patriarcarl