Det saknas en titel för skrivande människor

Han la rakkniven mot min hud och tryckte till med tumme och pekfinger.

– Vad gör du med livet nu när studierna är över? frågade han medan stålet sorglöst utplånade mina polisonger.

Hade det varit vilket annat språk som helst hade jag inte tvekat. Hemingway i Woody Allens Midnight in Paris säger: “If you’re a writer, declare yourself the best writer.” Det finns något i det; att få en lögn att bli en sanning. Men hur var det nu? Vad är en writer på svenska? Författare är jag ju inte, även om i princip alla verkar vara det i dessa nya tider. En bok måste jag ha gett ut. Författare är author, och author är jag inte. Nej, inte författare. Jag vill skriva. Jag skriver. Skribent? Nej, de jobbar väl på tidningar. Jag vill bli författare, men vad är jag nu? A writer. Um escritor. Un écrivain. Men i lilla Sverige är jag inget mer än en aspirant. Det här är ingen diskussion jag vill ha med min frisör. Jag svarar att:

– Jag vet inte.

Så fort han blir klar med kniven springer jag hem. I min studentlya söker jag mig genom ordlistor och artiklar. Akademien ger mig rätt. Författare är utgivna. Skribent verkar ha fungerat en gång i tiden. Andra ord har dött på vägen. Skribent låter tillräckligt som écrivain. Fint, tänker jag. Hur kommer det sig att det bara är journalister och heltidsarvoderade som titulerar sig som skribenter nuförtiden? Sociologen inom mig kommer till liv. De etablerade måste både definiera och legitimera sig själva. Man vill helst att alla i fältet ska vara som en själv; livet blir ju mycket lättare när allt omkring en är en enda stor ’circle jerk’ (ett begrepp jag också gärna hade sett en svensk motsvarighet till). De som aktivt jobbade med mycket “seriös” textverksamhet ville antagligen inte ha att göra med “de andra” som flanerade omkring och hellre pratade sig fulla än satte sig ner för att skriva. Kanske hade de etablerade lättare att undanröja andra i och med att deras titlar trycktes i svart på vitt. Men det var nog antagligen ingen putsch. Oändligt tråkig skulle världen vara om den var begriplig. Och dessutom har jag knappast några bevis, det får någon annan ägna en doktorsavhandling till. En lös hypotes är det i alla fall. Men en avhandling och en hypotes löser fortfarande inte något. Finns det en motsvarighet till writer? Jag mejlar Språkrådet.

Svaret ger mig inget nytt: ”Det finns […] andra ord som ger tydligare associationer till vilken typ av texter man skriver: bloggare, poet, ux-skribent, journalist.” Jag suckar till. Vad är jag om jag skriver allt och inget? Språkrådet föreslår att: ”man kan vara ’en skrivande människa’” samt att ”man kanske [får] offra lite fler ord på att beskriva sin skrivande roll”. Jag tänker mig själv till en fiktiv familjefest där blickarna hårdnar till när huvudpersonen utbrister:

– Jag är en skrivande människa.

En lärare säger inte att hen ”är en lärande människa” och en konstnär säger inte heller att hen ”är en konstskapande människa”. Fel är det inte, men det är inte en formulering en skrivande människa kan leva med. Blickarna kan jag ta; de finns där oavsett. Men det är en titel jag är ute efter trots allt. Och titlar är är koncisa; ett ord som säger allt. Jag slår upp Svenska Akademiens ordbok en sista gång. Det fanns en del utdöda synonymer där någonstans. Skriftställare? Nära nog till författare men det får mig tänka på någon som ställer ord på rad mot betalning, utan själ eller passion. Literatör? Ett passande hån till den som vågar kalla sig själv för skrivande människa på en frisörstol. Det återstår bara ett ord: skrivare.

Första tanken är säkert att det syftar på maskinen som trycker ut färg på papper i alla kontor och bibliotek. Och jag vill ju gärna inte förväxlas med en elektronisk apparat. Men äldre stavningar finns, och det låter helt ok. Escritor, écrivain… skrivare. (Writer får väl fortsätta att rista sina ord i ensamhet). Kåå. Ärrrr. Essss. Passande. Gammalt, men inte ännu i graven. Elegant men versatilt. Det kan gå tänker jag. Skrivare är inget hån. Frisören kommer nog knappt att märka att det är ett dött ord. Har jag otur får jag säga “Du menar väl kopiatorn?” när han yttrar att jag har misstagit mig. Det viktiga är skrattet som följer från min sida. Ser jag till att fnissa när människor kallar en maskin för en skrivare kommer vi skrivare snart att överträffa de plagierande apparaterna. Hur krångligt kan det vara att segra mot maskinerna? Det svåra är ju människorna.

Text: G. V. Rindborg, skrifware