“Mount Eerie, är det han som skrev den där sorgliga skivan om hans fru som gick bort i cancer?” frågade en kille jag dejtade en gång när han såg Moon I Already Know i min spellista. I och för sig är det en rimlig reaktion. De flesta känner nämligen till Phil Elverum, eller Mount Eerie, för albumet A Crow Looked at Me från 2017 som han skrev om sin bortgångna fru. Ett totalt ohämmat och sårigt album. Andra känner till Phil Elverum som frontfiguren för The Microphones, vars skiva The Glow, Pt. 2 från 2001 har kultstatus inom lo-fi indiegenren. De lyssnare som känner till Mount Eerie för dessa två album häpnar nog över det nya albumet Night Palace – det är nämligen något helt annat, samtidigt som det summerar artistens hela musikhistoria.
Albumet i två ord: stökigt och kompakt. Det är med buller och bång som Mount Eerie återvänder, bokstavligt talat. Night Palace rymmer mycket oreda och kaos, man väntar på att ens pappa ska knacka på dörren och säga “nu får du städa, det ser ut som ett bombnedslag här inne!”. Det är flera gånger absurt, men på ett bra sätt. Lyssna på fjärde spåret Swallowed Alive så fattar ni. Skivan är också fullpackad, inte enbart med tanke på den inte-så-blygsamma mängden spår (26 låtar), utan även med tanke på den musikaliska bredden. Till exempel dyker pop-trappiga hi-hats och autotune upp i I Spoke With A Fish, som avslutas med en sample från filmen The Big Lebowski. Jaha? The Fish Abides.
”Night Palace skapar rum för allt som hittills har bildat Mount Eeries stil”
Även om varje låt har något eget bildar de tillsammans en enhet som är fortsättningen på Mount Eeries musikaliska berättelse. Det förflutna är med. Elverum refererar flera gånger tillbaka till sig själv – vindljudet i bakgrunden på låten Demolition hänvisar tillbaka till hiten I Want The Wind to Blow från 2001, och den nya låten I Saw Another Bird använder samma fågelfigur som symbolik som på albumet A Crow Looked at Me från 2017. Albumet Night Palace skapar rum för allt som hittills har bildat Mount Eeries stil; från black metal till poesi, från experimentell skränande till lugnande ambiance. Lyssna och njut av denna guidade tur genom Elverums musikmuseum.
Men det är inte bara det ljudmässiga omfånget som är brett, Elverum visar också upp alla strängar på sin skriftliga lyra. Texternas teman är allt från existentiella och filosofiska, till politiska, till humoristiska. Skivan släpptes bara några dagar innan det amerikanska valet, och på låten Non-metaphorical Decolonization önskar han livet ur myten om USA. Det handlar om ilska och uppgivenhet mot landets imperialistiska historia – “Don’t they realize all out stolen wealth is built on screaming bones?”. Temat återkommer i albumets näst sista låt Demoliation, där Elverum genom spoken word berättar om sin inre konflikt kring att leva på mark som en gång stals från ursprungsbefolkningen.
Håll i er nu, för nu tvinnar jag mustaschen, tar på polotröjan, sätter vinglaset i handen och ska säga något pretentiöst! Vi tänker ofta felaktigt på musik som något som faller utanför konstkategorin. Men likt bildkonst är musiken en representation av någonting, åtminstone ett försök till det. Elverum utforskar just det här på albumet och ifrågasätter poängen med att göra musik. Låtarna Writing Poems och A Fish Spoke to Me handlar om att musik och poesi inte på ett fullgott sätt kan fånga in och avbilda naturen och verkligheten. Albumets bästa textrad är “Recorded music is a statue of a waterfall”. Det som tilltalar oss med naturen, och som är bland Elverums viktigaste inspirationskällor, är dess rörelse och förändrande natur. Väldigt smart är Elverum här med de insikter som han förmedlar till lyssnaren om människans otillräckliga förmåga att fånga in och förstå verkligheten.
”Det som tilltalar oss med naturen, och som är bland Elverums viktigaste inspirationskällor, är dess rörelse och förändrande natur”
På tal om att försöka avbilda verkligheten genom olika medium. Något som gör skivan älskvärd är sättet som Elverum använder musiken som dokumentationsmedel (“So what if no one ever finds this notebook?”). Tillsammans med dottern Agathe skränar han lekfullt loss på spåret Swallowed Alive, han reflekterar över att åldras och kroppens borttynande på The Gleam, Pt. 3 och på Wind & Fog, Pt. 2 är det en trygg Mount Eerie som sitter i stugan med sin nuvarande partner medans vinden blåser utanför. Känslan av att lyssnaren tar del av små dagboksinlägg som har ackumulerat under åren förstärks av skivans fragmentariska flyt – flera av låtarna slutar väldigt abrupt. Vid första anblick kan det verka rörigt och förvirrande, men det är faktiskt väldigt effektfullt, som ett mic-drop.
Det finns ingenting just nu som låter som Mount Eeries Night Palace. Det folkiga soundet på (soft air) slår snabbt över till stormig, fuzzig feedback. Breaths låter som en byggarbetsplats. Och My Canopy är en kort och vacker kärleksförklaring till hans dotter. Dessa små, känslomässiga sprickor – och kanske att albumet egentligen är en diktsamling med ljud – gör musiken väldigt mänsklig.
