Den tysta kvinnan – förtryckt eller fri?

Tal har nästan alltid monopoliserats av män och jag har märkt att kvinnor ofta är mindre mångordiga i sina tal än män, eftersom de vet att de är mer praktiska. 

Så säger Annie Ernaux när hon vinner nobelpriset i litteratur 2022. Mångordig, pratig, högljudd…  Beroende på vilket kön den tillskrivna personen tillhör kan dessa ord bära på olika innebörd.

Deborah Nelson skriver i sin artikel Silent Women (1999) att kvinnor uppmanades att vara tysta från de tidigaste dagarna av den kristna traditionen. I första Timotheosbrevet skrev aposteln Paulus att kvinnor skulle lära sig i tysthet ”med all underkastelse” att de inte fick ”undervisa eller tillskansa sig auktoritet” över män. Kvinnor ansågs också vara ansvariga för Kristi lidande och död eftersom Eva övertalade Adam att äta den förbjudna frukten. Jungfru Maria, som var utsmyckad som den perfekta kvinnan, förstärkte också denna roll av “den tysta kvinnan” eftersom Marias ord finns nedtecknade i Bibeln endast vid fyra tillfällen. 

Under medeltiden nedvärderades kvinnors tal på många sätt, inklusive kommentarer om talets ytlighet och dess skvallriga karaktär. Än idag utsätts kvinnors tal för dessa kommentarer i olika form. Män gör ofta misstaget att tro att deras samtalsämnen bär på en kvalitet som kvinnors tal helt enkelt inte kan nå upp till. Att kvinnors intressen blir särintressen medan männens intressen blir allmänintressen tyder på att vissa saker, som vi hade förväntat oss att förändras vid det här laget, kanske inte har förändrats så mycket som vi hade hoppats. Den perfekta kvinnan är inte bara vacker, smal, omhändertagande och vårdande, utan hon är också tyst.

Att kvinnornas tal fortfarande placeras i en liten box markerat med “ointressant” innebär att den tysta kvinnan har kvar sin roll i samhället. Tysta kvinnor står i stark kontrast till kvinnor stämplade som “pratiga” eller “högljudda”, kvinnor som gärna går in i diskussioner för att få fram sina tankar. Det kan kännas svårt för kvinnor att inte få verbalt stöd från andra kvinnor i rummet när det kommer till diskussioner med män. Den tysta klasskamraten som inte kommenterar när manliga klasskamrater talar utifrån sin begränsade världsbild, den tysta arbetskollegan som inte argumenterar mot klädkoden som enbart gäller kvinnor eller tysta jag som aldrig stod upp för min syster när hon ensamt fick kämpa emot de manliga släktingars kvinnoförnedrande kommentarer vid middagsbordet. 

Tysta kvinnor kan hamna i en position där de kan klandras för att ha “tagit sida med männen”, vare sig denna beskyllning kommer från andra kvinnor eller en själv. Att vägra ett handslag eller att vända ryggen till är tydliga former av protest, men dessa utförs också i tystnad.

Elizabeth Alsops diskussion om tystnad i sin artikel Refusal to Tell: Withholding Heroines in Hawthorne, Wharton and Coetzee (2012) definierar en alternativ syn på tysta kvinnor. Som Alsop beskriver kan tystnad vara ett strategiskt drag och en protest mot samhällsnormerna. Kvinnor kan medvetet välja tystnad i motsats till att bli föremål för samhällets krav på förklaringar som tvingar dem att tala, försvara sig eller verbalisera sina erfarenheter. Den “förklaringsbörda” som traditionellt sett har fallit på kvinnor kan avvisas av tystnad. Kvinnor som förväntas bära ansvaret för allas handlingar kan protestera emot detta genom tystnad.

Det alternativa perspektivet på tysta kvinnor belyser ett intressant inre maktförhållande. Den tysta kvinnan är inte osynlig och oförmögen att prata för sig själv. Den tysta kvinnan kan utöva auktoritet över sina tankar och sitt tal. Den tysta kvinnan ser värdet i sitt tal och väljer sina samtalspartner och -tillfällen medvetet. Den tysta kvinnan dras inte ovetande in i diskussioner som inte gynnar henne. Det är dock en tunn linje mellan makt och underkastelse när det kommer till tystnad. Tystnad kan vara en maktdemonstration i protest, men om kvinnan inte medvetet har valt sin tystnad finns det ingen underliggande makt som hon erfar. Detta innebär inte att tysta kvinnor ska beskyllas för att de inte ”tar för sig” eller inte talar i försvar för andra kvinnor. Att förknippa den “tysta kvinnan” med negativa fördomar bidrar till skapandet av ännu en tröskel för kvinnor som redan behöver anpassa sitt tal för att undgå negativa reaktioner. Det är viktigt för kvinnor att få utrymmet att prata men detta utrymme bör också komma med friheten att välja den kvantitet av tal hon vill föra.

Jag upplevde aldrig att min syster beskyllde mig för att jag inte kom till hennes försvar i de diskussioner hon hade med män. Jag kan inte heller påstå att min tystnad var någon form av medveten protest, utan snarare en underkastelse. Jag känner en tacksamhet för att jag fick den tid och förståelse jag behövde för att kunna växa och ta för mig det utrymme som tystnaden tidigare hade ockuperat. Jag står här idag, tjatig och högljudd kvinna, tack vare att kvinnor alltid har låtit mig föra min talan, oavsett hur liten eller stor den har varit.

“Pratiga kvinnor” och kvinnliga berättelser i film, musik och litteratur kommer fram mer och mer nu. Ernaux säger att hon hoppas att hennes nobelpris blir “ett tecken på hopp för kvinnliga författare”. Jag hoppas att det blir ett tecken på hopp för alla kvinnor, våra upplevelser och erfarenheter är viktiga oavsett hur eller om vi väljer att berätta dem. Må vi aldrig hålla käften!

Text: Narmin Abdullayeva