En högkvalitativ begravning som provocerar 

Dramatens första gästspel för säsongen, Dämon – El funeral de Bergman av den spanska vattendelaren Angélica Liddell, är en europeisk uppvisning i vad man kan åstadkomma om man tillåter sig att ta sin konstform på största möjliga allvar. Uppsättningen, som hade sin urpremiär på teaterfestivalen i Avignon, är en vulgär, drömlik tillställning som blir en uppfriskande påminnelse om att man inte alltid behöver kompromissa för att hänföra en ny publik.

Som titeln antyder utgår uppsättningen från Ingmar Bergman och hans demoner och död snarare än hans faktiska liv och konstnärskap. Den som väntar sig en biografisk, Bergmantrogen pjäs blir med andra ord besviken. Istället är det begravningstillfället, med döden som grundtematik, som blir Liddells utgångspunkt från vilken den stream of consciousness-artade dramaturgin följer. 

Dödsfallet sammanflätas med påve Johannes Paulus II död. Den religiösa ledaren ställs i kontrast mot den konstnärlige och för en protestantisk, artigt upprätt publik blir de provokativa element som följer inte helt enkla att sortera. Vi tillåts träda in i “dämonen” bakom människan, en demon som styrs av sina rädslor och som fruktar åldrandet och förruttnelsen det följer med. De ständiga cirkelrörelserna förkroppsligar Liddells resonemang att “död är tid, och tid teater”. 

Liddell inleder med att själv, i en löst sittande morgonrock, blotta sitt underliv och tvätta sig i en bidé samtidigt som det blir högläsning från Bergmans arbetsbok: “Min pjäs börjar med att skådespelaren går ner i salongen och stryper en kritiker och läser upp ur en liten svart bok allt han har antecknat av förödmjukelser. Sen kräks han på publiken. Varefter går han ut och skjuter sig i pannan”. Anteckningen från 1964 blir till ett ramverk för vad som följer, addera bara en lössläppt demons vidrigaste impulser. Det blir uppläsning från dåliga recensioner, Strindbergs-parafraserande om att det är synd om människorna, avrunkning av påve Paulus, monolog om barn som äter kukar och en påminnelse till publiken om att någon plötsligt skulle kunna komma in och skjuta bland bänkraderna. 

Det är svårt att inte se föreställningen med teaterfestivalen i Avignon i tankarna. Frankrike är ett katolskt land med en kulturtradition där man reser sig upp och går ifall man anser att något inte håller måttet. Många utspel känns skräddarsydda för den franska kultureliten, den svenska artiga massan blir på många sätt en tråkigare motspelare då provokationerna tas som lustigheter. Med sina dryga två timmars spellängd utan paus utmanar Liddell därtill den svenska publikens tålamod. En publik som i vanliga fall är van vid småputtriga pisspauser och cava-inköp tvingas nu tålmodigt spärra sin uppmärksamhet. 

Med håriga rumpor upprätta intill Bergmans kista och ett Looney Tunes-soundtrack som överröstar begravningspsalmerna, slås man givetvis av tanken vad Dramatens före detta VD och despot hade tyckt om detta gästspel. Kanske hade provokatören Bergman varit road, själv väckte han ramaskri med sin explicita Vem är rädd för Virgina Woolf 1963. Kanske hade han stormat ut redan i öppningsmonologen då Liddells råhet är långt från det milda, blonda kvinnoideal som kännetecknade hans produktioner. 

Oavsett vad kan man inte annat än hävda att Liddell äger scenen med en självklarhet som sätter kroppen och rösten i fokus. Ingen vridscen, ingen taskigt fasttejpad mikrofon, inga ironiska brasklappar. Bergman återkom ofta till uttrycket “brännpunkt”, en plats på scen utifrån vilken skådespelarna är som mest effektiva – Liddell gör hela Stora Scen till sin brännpunkt. 

Utöver det blodröda rummet som för tankarna till Viskningar och rop är de gestaltande beröringspunkterna till Bergman få. Det bisarra världsbygget med kortväxta konferencierer och rödnäsade kostymmän för snarare tankarna till en en annan filmskapare besatt av drömmen, David Lynch. 

Dämon – El funeral de Bergman är en uppvisning och provokation som fungerar bättre som det första än det andra och när till och med publiktacket når högre verkshöjd än vissa svenska storsatsningar blir kontrasten smått genant. Att arbeta med sin konst villkorslöst kommer dock inte utan ett pris. Sågningar från kritiker och demoner som hemsöker är något som såväl Liddell som Bergman fått lida av, man kan inte annat än hoppas att fler vågar ta den risken. 

Dämon – El funeral de Bergman är ett gästspel som hade sin premiär på Dramatens Stora scen 13 september. Det spelas därtill den 14, 20, 21 september 2025.