Clubhouse, playtjänster och kampen mot tiden (eller hur nymedia uppfann radion)

Vårt kulturlandskap är i ständigt flux och konstant förändring. Mycket har hänt sedan Georges Méliès transporterade franska biobesökare till månen i Le Voyage dans la lune och Justus D. Barnes sköt publiken genom filmkameran i The Great Train Robbery under 1900-talets begynnande år. Idag utgör varken biosalongen eller vardagsrummets tjock-TV underhållningens epicenter. Allt sker på svarta skärmar i våra byxfickor. Hur och var vi konsumerar vår underhållning i dagens samhälle är intressant, men det är också fascinerande att titta på när vi konsumerar den. 

1900-talets klassiska mediekanaler (biografen, radion och TV:n) var alla ytterst bundna till tiden. Ett biobesök är något som behöver bokas in. Filmer börjar när de börjar och biografers föreställningar visar ingen som helst hänsyn till tidsoptimisters tveksamma omdömen. Likaså med radio. Vill man höra B-kändisar vända plattor på morgonkvisten måste man ratta in rätt kanal vid rätt tidpunkt, och med TV-program är det samma sak. De följer sina tablåer bestående av desperata talangjakter och utmaningsprogram varvade med hälsosamma doser internetcasinopropaganda till punkt och pricka.

Länge var dessa de primära kanalerna som media kunde strömma igenom och om man missade något gick det förlorat. Det sveptes bort av tidens kalla vindar. I denna dåtidens dystopi var man tvungen att anpassa sig. 

Schemalägga. 

Ta ansvar.

Men under det sena 00-talet tog gammelmedia ambitiösa steg in i framtiden och lanserade sina playtjänster. Helt plötsligt var vi oberoende av tiden. Om man missade något kunde man bara surfa på internets våg till SVT och TV4 Play som stod på stranden med varsina fluffiga, varma handdukar och välkomnande famnar. 

Playtjänsterna frigjorde oss från tidens grepp.

Och på den här vägen har det varit de senaste åren. På streamingtjänster, YouTube och Spotify behöver du inte vänta på underhållning. Underhållningen väntar på dig. Våra sociala medieplattformar har också anammat denna permanens i sina upplägg. Ett halvkontroversiellt skämt på Twitter finns kvar för alltid och kommer grävas upp och hindra dig från att nå toppen av karriärstegen när möjligheten slår till. Profilbilder på Facebook finns alltid där som påminnelser om hur hemsk puberteten är. Och så vidare.

Men år 2013 återintroducerades världen till det förgängliga och tidsbundna när Team Snapchat lanserade sin omåttligt populära Storyfunktion. Bilder och videor som försvinner efter 24 timmar. Alla större plattformar har successivt inkorporerat denna funktion till sina nätverk och nu är det efemära berättandet en av de drivande krafterna i våra sociala medier.

Och denna trend har nått nya höjder i och med ankomsten av Clubhouse. Appen som försökt attribuera sig själv med epitetet “världens mest exklusiva sociala nätverk” i sin marknadsföring. Alla som e nåt e på Clubhouse. Man kan inte riktigt komma in, om man säger så. Clubhouse är vad som hade hänt om en snubbe i 25-årsåldern med #hustle i sin Instagrambio hade förvandlats till en app. Clubhouse är varje mellanbarn som fick för lite uppmärksamhet runt middagbordets favoritapplikation och marknadens försök att hindra wannabe-influencers från att starta podcasts.

Idén med Clubhouse är enkel. Användare kan skapa “rum” där man kan delta i fria konversationer. Dessa rum kan kretsa kring allting från veckans hetaste nyheter, hur man bygger sitt personliga varumärke och religion till politik, skrivande eller bara lite hederligt struntprat. Vem som helst kan sedan klicka sig in och lyssna på samtalen. Det är lite som att lyssna på en podcast i realtid eller som att tjuvlyssna på någons telefonsamtal på bussen. Det intressanta med Clubhouse och dess marknadsstrategi är dock att dessa samtal inte sparas. Så fort rummet stänger så är det klart. Precis som en story eller ett TV-program innan playtjänsternas intåg sveps det bort av tidens kyliga bris.

Häromveckan skakades min värld om likt en danstrend från Harlem circa 2013. Min telefon plingade till och Clubhouse informerade mig om att teologen Joel Halldorf förde existentiell salong tillsammans med ärkehumanisten Christer Sturmark. Problemet var bara att jag satt upptagen på en lektion så jag missade deras livesända samtal. För första gången på flera år gick jag miste om underhållning utan löftet om att kunna få tillbaka det på någon olaglig streamingsida med en suspekt toppdomän från Östeuropa. 

Det skar till i hjärtat. Men samtidigt kändes det lite roligt. Det var ovant. Ett spännande vemod jag inte känt på länge.

När du läser denna text har zeitgeisten kring Clubhouse säkert redan dött ut och Facebook och Twitter har kanske stulit dess idé och skapat sina egna versioner av appen. Clubhouse i sig är dock bara en i raden av intressanta popkulturella strömningar bort från det permanenta tillbaka till det efemära. Spotify har köpt in sig i liveljudsmarknaden och amerikanska streamingtjänsten Peacock lanserades med förprogrammerade kanaler där avsnitt av alla 20-åringar utan välutvecklade personligheters favoritserie The Office rullar löpande utifrån ett schema. Med andra ord har dessa digitala giganter, i sin strävan framåt, upptäckt radion och TV:n.

Grattis.

För nätverken är detta kanske inget mer än smidiga marknadsföringstrick. Enkla sätt att uppmuntra generation FOMO att ständigt hålla koll på deras plattformar och sjunka ner i den kapitalistiska kvicksanden. Men jag väljer att tro att de också gör oss något av tjänst. Kanske är det lite väl optimistiskt att utröna samhällsutvecklingar från banala trender i media, men kanske är det så att vi som samhälle rör oss tillbaka till en tid av schemaläggning och personligt ansvar?

Att behöva ha koll på saker gör oss investerade. Vi blir mer aktiva i vår förbrukning av media när vi planerar in den i våra rutiner istället för att enbart sitta nedsjunkna i sängar som fogliga konsumenter och bli gödda av en oändlig ström videor från YouTubes autoplay. Problemet är inte att vi konsumerar underhållning, det har vi gjort i alla tider. Problemet är att underhållningen aldrig tar slut samtidigt som den omfamnar och formar oss till passiva individer. Tablålagt nöje tvingar oss att ta aktiva beslut och prioritera, och jag tror att det är två viktiga bitar i livets stora lyckopussel. Vi behöver känna att vi har kontroll över våra liv, både i det stora men också i det lilla, till exempel i hur vi förhåller oss till vår underhållning. För visst blir livet lite tråkigt och risklöst om allt är tillgängligt för oss hela tiden?