Bokrecension: Under månen – Hanna Rajs Lara
Rytmen rör sig som en arg flod. Vågorna piskar, driver fram driver på. Språket är förbannat, sorgset och inte ursäktande för fem öre. Raderna hakar i varandra på ett naturligt men aldrig förutsägbart sätt. ibland har det känts som om månen ska ramla / som nåt sjukt måste hända och få dig att stanna / som nåt sjukt kunde fått dig att stanna / nåt sjukt som om månen ramla
Tone Schunnesson twittrade nyligen “Hanna Rajs Laras diktbok Under månen piggar VERKLIGEN upp”. Jag är beredd att hålla med. Under månen marknadsförs som en diktsamling om ärvd sorg. Det är den. Stora delar av den handlar om att bära, inte minnet, men det som blev kvar efter minnet av Förintelsen på sina bara, sköra axlar. Att göra det parallellt med att se en samtid och en framtid som inte rör sig i rätt riktning och skräcken inför en historia som upprepar sig. Gång på gång på gång. Sorgen över att ha rätt. Att vara rädd och att rädslan är befogad.
Det är välkommet med något på temat “arvet efter Förintelsen” som inte är tjocka böcker om olika slag som pappor gillar att läsa. Det är tryck i Hanna Rajs Laras ibland rimmade ord. Känslan är att dikterna bygger på någon slags muntlig poetry slam-tradition. Orden känns som till för att talas, för att flöda fram ur munnar. Talspråket syns även i det skrivna ordet, men känns naturligt och meningsfullt. Som att det ska vara så.
Utanförskap är något man känner tillsammans. Det är en till poäng som blir tydlig. För mellan allt det mörka, eller kanske just för att hantera allt det mörka, ryms också värme, eller i alla fall kärlek. Familjen bär en tydligt gemensam historia. Kanske bär de den på olika sätt, men tillsammans. Blodsbanden finns kvar, tillsammans äger de bitar av kultur, bitar av mat, bitar av språk och bitar av trauma. Bitar av kärleken. Ärvd sorg och självupplevd sorg, saknad och allt det som förblir. Kärleken är en återkommande bild i Under månen. Några mörka ögon (Hannas frus?) får i diktform ta emot den ömmaste av kärlek, åtrå och passion.
Hanna Rajs Laras tredje diktsamling är ett verk som bevisar och trycker på att antisemitism inte bara är historia utan i allra högsta grad en del av vår samtid. Men det är också ett verk som behandlar kärlek, sex, droger, sorg och saknad. Allt det där andra, som också ryms under månen.
