På äventyr i senkapitalismen – Tommy Sundvall
‘Cause it’s a bittersweet symphony, that’s life. Tryna make ends meet, you’re a slave to money then you die.
Redan på första sidan, när På äventyr i senkapitalismen inleds med ett citat från Bittersweet Symphony av The Verve, känner jag instinktivt att det här kommer bli en toppenläsning. Vid bokens slut tänker jag att man alltid ska lita på sin magkänsla. Tommy Sundvall blandar humor, svärta och surrealism på de absolut bästa av sätt i ett seriealbum om senkapitalismens tappra knegare.
I På äventyr i senkapitalismen möter vi Morris, John och Hunter – tre vänner som gör allt vad de kan för att hålla sig flytande på gigekonomins stormande hav. I jakten på nästa inkomst finns det ingenting som är för dumt, ovärt eller överdrivet. Albumet är uppdelat i fem serier och historierna är relativt fristående från varandra – delar av boken har publicerats tidigare i Arbetaren – men huvudpersonernas problem återstår genom hela boken: Hur fan ska man göra för att få pengar?
“Vad vore den totala gigmixen? […] Du hyr ett barn av Yepstr som köper mat på en foodtruck, levererar med Foodora på en Voi, sedan slänger man hjälp av Tiptapp och fakturerar med Frilans Finans.”
Elsparkcyklar laddas, gravar grävs, service betygssätts, paket levereras. Lönen kommer i bitcoin och arbetsvillkoren åsidosätts för att få bättre reviews av kunden. Inga anställningar är fasta och inga arbetsuppgifter går att utföra utan att man stöter på trubbel. Vännerna har dock inga problem med att ta saken i sina egna händer, och inga lösningar är för skruvade. Mellanchefer drogas, det cosplayas finsk polis och alla system som kan hackas, hackas. Det är maxat, obehärskat och otroligt underhållande.
Språket är kort och rakt, så som folk faktiskt pratar. Inga krusiduller eller utsvävningar. Meningarna och replikerna är skalade till sin kärna, det finns inte så mycket plats för annat. Det har man inte råd med. Tecknandet går i samma spår. Allt är i svartvitt och bilderna innehåller få detaljer. I det visuella finns inget överansträngt, inget övermäktigt. Trots min ovan nämnda kommentar om simplicitet är helheten som albumet skildrar inte en ofullständig sådan. Albumet känns väl genomtänkt i hur text och bild samverkar, och genom mindre detaljer tecknas en omfattande och välrundad bild av de tre vännernas liv och humör. Som när en låttext flödar ut från en bilstereo och sätter stämningen i den annars tysta bilen. Eller hur alla poliser i serien har gristrynen. Saker behöver inte vara komplicerade för att vara komplexa.
Ett problem för vänstern idag är hur grundprincipen, arbetares rättigheter och organiseringen av dessa, gått förlorat i neoliberalismens identitetsbonanza. Politiken har blivit för individfokuserad och initiativ för faktisk organisering har blivit en omöjlighet i gigekonomins styre. Jag saknar strejker! Om det är något som På äventyr i senkapitalismen ger så är det en relevant påminnelse om var politiken faktiskt behövs och var den också främst bör finnas: i verkligheten (och alltså inte på Instagram eller någon annan dum plattform). Vem är det egentligen som ser till att du får ditt Zalando-paket levererat på 1–2 arbetsdagar? Vem laddar Voi:en du åker hem med på fyllan? Det är politiskt slagkraftigt och det är viktigt. Dessutom är det jävligt roligt.
