Karlsbad – Channa Riedel
Channa Riedel gör klokt i att utgå från ett ortsnamn som titel till sin prosalyriska författardebut på Albert Bonniers förlag. Man kan hävda att Karlsbad är i paritet med andra historiska platser som skildrats flitigt i litteraturen, däribland Jerusalem och Königsberg. Verket är en svenskspråkig berättelse som gestaltar andra världskrigets oförrätter i vardagen vid den tjeckisk-tyska gränsen. Precis som Riedels tidigare musikaliska alster, strålar Karlsbad av detaljrikedom och en suggestiv kämparglöd — laddad med politiska utropstecken.
Riedels (f.1990) debut är en judisk släktodyssé som spänner över nittonhundratalets turbulentaste tid. Karlsbad är ett sammelsurium om flykten från dagens Karlovy Vary i Tjeckien till Sverige. Fastrar åderlåter sina ord om familjen som försöker etablera sig undan nazistregimen. Uppehållstillstånd söks. Misstänkliggörandet förföljer dem. Godtyckliga kommuniststämplar dyker upp i interndokument.
Släkten Riedel ges sällan ro eller nåd i Karlsbad, där berättelsen inleds med en rimmande illavarslande barnaktig visa. Kurorten som annars associeras med smörbullar eller mineralrika vattenkällor skildras becksvart och med ett alldeles eget tilltal.
Orten blev en centraleuropeisk muta till nazisterna i samband med Münchenöverenskommelsen 1938 och i boken skildrar textjaget farfarns arkitektkarriär liksom flykt från därifrån. Det monumentala, välvda polishuset som bar stolthetens emblem fylldes istället kort efter flykten av Gestapo-trupper.
”En välvd byggnad är en skål i vilket allt samlas och inget rinner ut om man inte vänder den upp och ned”
Den stundom talspråkliga tonen i släktintervjuer byts ut mot brevväxling med myndigheter, protokoll och journalanteckningar— ett grepp som får Karlsbad att växa bortom anonyma vittnesmål eller perifera historiska fakta. Man kommer tätt inpå familjens öde, lokalsamhället och resan österut via Finland till Sverige— allt för att slippa Tyskland.
Riedel bringar liv i den del av historien som blir allt svårare att bevara, men som vi absolut inte får glömma. I krigstid fäster släktberättelsen och sökandet efter svar på ett ännu mer potent sätt. Som Riedel skriver ska: “historien vara något man hoppar i eller hoppar från. Det ska plumsa eller skvätta, det är mycket viktigt”.
De stilistiska variationerna och anaforerna som besjälar minnet speglar den mänskliga erfarenheten i sin kärna. Vardag, arv och trauma är inte en vertikal tidslinje på Wikipedia. Den kollektiva upplevelsen av rädsla har snarare en särskild puls och rytm. Den är alltifrån ett bollhus till möglande pepparrot i kylskåpet.
Släktkrönikan i Karlsbad är en färgrik och målande historia om flykten norrut, flykten från hemma. Men gammelfarmor Erna blir kvar. Skickas till Birkenau.
Följande passage får därför tala för helheten och skickligheten i Riedels starka debut:
”Europa är bara tempel och gravplatser, tivolin och djurparker, samlade bland dessa minnen av monumentens namn i folkmun och namnen antikvariehänderr sorterar dem i. Vad ska bevaras … och vem ska svara för det.”
Text: Jana Paegle
