Kärlek i det nya årtusendet – Can Xue
Författarpseudonymen Can Xue betyder både “den smutsiga snön som inte smälter” och “den rena, vita snön högst upp på en bergstopp”. Hon har tidigare varit tippad som en kinesisk nobelpristagerska och kallar sin egen stil för “själens litteratur”. Men ett annat, mindre pretentiöst namn för Kärlek i det nya årtusendet vore det enklare och mer väletablerade – magisk realism.
Genom hela romanen ekar det Gabriel García Márquez och Franz Kafka. Bara titeln väcker associationer till den tidigare; hur mycket låter det inte som en hopslagning av Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid? I en onämnd kinesisk stad flyr kvinnor från fabriken för att att prostituera sig på ett badhus. En man lämnar sin fru och hittas på ett fängelse där man inte sitter inne för brott. En antikvarie samlar på levande föremål. Kärleksaffärer avlöser varandra, gränserna mellan tid och rum är suddiga och personer kommer tillbaka från de döda. Allt berättat med ett lättsamt allvar.
I motsats till Márquez och Kafkas verk inleds romanen dock lite fantasilöst. Den trettioåriga Cuilan väntar på ett besök från sin älskare, farbror Wei. Han blir sen och hinner inte ens stiga in genom dörren innan han berättar: “Jag måste ge mig av nu på en gång, det har hänt någonting viktigt där hemma.” Sedan försvinner han och upptäcks först i ett senare kapitel. Riktigt bra blir det först när Cuilan besöker sin släkt på landet i romanens mest kafkaliknande parti, då rum förvrängs och hon tycks bli indragen i en större konspiration.
Därefter kretsar varje kapitel kring en ny gestalt. Handlingen blir snabbt så komplex och rörig att den snart förlorar sin mening – för att ge plats åt romanens enskilda händelser. Här finns dess två starkaste sidor: humor och överraskningar. En kvinna skickar hantlangare på ett ex för att kräva ersättning för “en förlorad ungdom”. Två kvinnor gömmer sig i garderoben hemma hos en man som har försökt förföra dem båda. En fabrik brinner ner efter att polisen har misshandlat en historiker till döds. Tre kvinnor är vittnen:
“Verkstaden är ju inte så stor och jag såg allt klart och tydligt. Han tog sig inte ut. Både han och hans anteckningsblock måste ha gått under. Han kunde inte kämpa mot de där tre hemska karlarna.”
De tre kvinnorna var tysta en stund. Sedan utbrast de plötsligt, med en mun:
“Så det här är också historia! Vilken tur att den har förstörts!”
Jin Zhu tillade:
“Det var bra att anteckningsblocket förstördes […].”
“Vi ska också skapa historia!” sa Ah Si glatt.
Dialogen är kryptisk och korthuggen. Förmodligen funkar den bäst i korta utdrag, för romanens figurer saknar dynamik och är ofta så platta att de lätt blir utbytbara med varandra. Ironiskt nog gör den insikten, att det inte är så viktigt vilket av alla talking heads som säger vad, att den dialogtunga och kompakta prosan får ett bättre flyt.
För att kretsa så mycket kring kärlek saknas både romans och erotik. Kärleken kommer, kärleken går. Ibland är man ensam, ibland ful – det är okej. Kafkas Processen är mer kåt. Istället för känslorna står sökandet efter en kärlek som tillåter frihet i centrum. Här är romanens kvinnor de stora vinnarna, vilka nästan alla finner en räddning i en fri sexualitet – även om den för många betyder prostitution. Några andra par än heteroförhållanden verkar Can Xue inte mer än alludera till.
Över de 435 sidorna i Kärlek i det nya årtusendet sker ingen riktig progression förutom att parkonstellationerna förändras. Några hittar kärlek, andra förlorar den. Romanen är så fylld på annat – händelser, humor, överraskningar – att den ofta blir utmattande. Det enda som egentligen saknas, vore en rivigare inledning och ett mer minnesvärt avslut. Och där finns någonting mer att hämta från Kafka och Márquez.
Text: Love Frisell, @lovefaktiskt
