BookTok-författaren Rebecca Yarros uppföljare är ett platt hopkok

Rebecca Yarros är nu tillbaka med en efterlängtad uppföljare till den mycket populära och omtyckta Fourth Wing som tagit BookTok med storm. Du kan bara anta att det är en bok som kommer att synas i din FYP om du har någon form av intresse för litteratur. Den går liksom inte att undvika. Min rekommendation? Undvik den.

Fourth Wing, författarens första bok i serien The Empyrean, var fartfylld, uppslukande och Rebecca Yarros skriver tydligt när dialogen inte blir för styltad. Det är som en fantasyroman skriven av en författare som annars skriver kärleksromaner. Och kärleksromaner, eller chicklit, är ofta lättlästa. Men det som fattades i den första delen av den fem delar långa bokserien, fick bara starkare konturer i den andra delen, och för mig blir det svårt att ta mig igenom ytterligare tre böcker.

Att första boken var bra är ingen garanti för resterande

Något som denna berättelse lyckas göra är att introducera människor som läser kärleksromaner till fantasygenren. Det är en kärlekshistoria mellan huvudkaraktärerna Violet och Xaden. 

Violet som karaktär är den typiska fantasy-tjejen. En typ alldaglig vit tjej som är lite udda, ovanligt liten och bräcklig, som inte alltid helt passat in men som är mycket intelligent, även om detta sällan får synas då hon är osynlig för de flesta. Tills en dag, när den största och mest dödliga draken väljer henne som sin ryttare och hon blir en måltavla för alla andra ryttare och får stå ut med otaliga mordförsök. Den hon är mest rädd för, men också oemotståndligt dragen till, är Xaden som hatar henne vid första anblick men trots det inte kan låta bli att komma henne nära. Såklart blir dessa kära, såklart visar det sig att han bär på hemligheter och hon fullkomligt tappar vettet. 

Det är där vi börjar Iron Flame. I nästan 300 av de 623 sidorna har Violet svårt att förlåta Xaden för att han håller saker hemliga, saker som skulle kunna försätta hundratals människor i fara. Violet är på många sätt en mycket irriterande karaktär. Hela hennes karaktär blir mördad och alla de karaktärsdrag som gjorde henne intressant – hennes tendens att stå upp för andra, att vara tuff när hon är mycket bräcklig, hennes intelligens och sätt att fuska sig till vinster genom att förgifta sina motståndare strax före en tävling/kamp – har helt försvunnit ur berättelsen. Det är en sån besvikelse att Violet som var omtyckt, blir så urvattnad. Detsamma sker med Xaden och med den påstådda kärleken mellan dem.

Det är som att styrkorna från första boken – deras oemotståndliga dragningskraft, deras styrkor som karaktärer som är principfasta, starka, rakryggade – bara dör. Vart försvinner dem som karaktärer? För att vara en författare som skrivit många kärleksromaner är hela deras romans smärtsamt, stelt och cringe – hela tiden går de från att vara extremt kåta på varandra till att inte kunna kommunicera överhuvudtaget.

Under läsningens gång behövde jag lägga ifrån mig boken ett antal gånger för att jag upplevde den så cringe. Boken innehåller explicita sexscener som alla är sååå stela. Det känns som när man sitter i samma rum som sina föräldrar och kollar på en film och plötsligt kommer det en lång sexscen på tv och pappa skramlar efter fjärrkontrollen men allting sker i slowmotion så alla ser hur han famlar och tappar kontrollen och på tv är det ett högljutt stönande och ens 12 åriga lillasyster är röd i hela ansiktet och alla kollar överallt men inte på tv:n och förtvivlat skriker mamma MEN STÄNG AV och sen är hela scenen över och alla sitter med stela miner och försöker bestämma sig för om det är värt att stanna för att se resten av filmen och riskera ännu en liknande scen eller om man ska låtsas gå iväg till köket för att man är hungrig….no? Nobody? Bara jag?

Inklistrat från diverse berättelser

Det är vissa delar som känns som rakt av inklistrade från andra romaner. Det är som att Yarros valt att klippa och klistra in, sätta lite gaeliska namn på diverse karaktärer, speciellt drakarna, för att krydda berättelsen, och sen kalla det klart. Det saknas en djupare tanke kring karaktärernas utvecklingspotential, samt en tydligare struktur då jag stundtals inte hänger med i vilken magi tillhör vad och varför det ena skulle leda till det andra. Mycket av berättelsen spelar på att huvudkaraktären Violet ska vara så “smart” att hon plötsligt får uppenbarelser vars innebörd vi kommer att få reda på senare. Hela tiden är det “omg! how crazy! I can’t tell anyone!” för att driva fram en story. Hela berättelsen är byggd på detta sättet, och efter tredje gången så tröttnar jag på att läsa om Violets uppenbarelser. Ibland kan man faktiskt skriva vad som pågår direkt och inte behöva driva saker fram genom olika manicker.

En kritik som den första boken fick var bristen på världsbyggande. Det är uppenbarligen ett försök i denna bok att göra om detta. Men det faller för att den handlar för mycket om semantik som ingen hänger med i, som är väldigt tråkig att läsa, och som inte tillför så mycket till berättelsen. Det känns som att Yarros kopierat ett hopkok av olika myter/magier. Det hade fungerat mycket bättre om hon hade valt tre element som skulle utgöra berättelsens grund, istället för tjugo. För att komma undan med mycket i berättelsen skrivs det dessutom att makthavarna censurerat bort alla ogynnsamma historier om vad som faktiskt hänt i denna världen. Dessa kanske kommer att pusslas ihop i de kommande tre böckerna, men det är för diffust för att vara sammanhängande i dagsläget. Det driver inte fram lust att läsa vidare när man känner sig frustrerad kring världsbygget.

Yarros har också fått kritik för att hon använder sig av gaeliska ord och namn utan att ha någon förståelse eller närhet till språket. Dessutom har hon felstavat vissa ord och inte korrekturläst dessa, vilket känns ignorant och som ett exploaterande sätt att använda sig av ett minoritetsspråk. 

Jag tror det är viktigt att belysa när författare inte tar sitt ansvar. De ord man väljer gör skillnad. Inget verk är någonsin skilt från samtiden vi lever i. Böcker är en konstform som överlevt alla former av förändringar, litteraturen är beständig. För mig, blir det svårt att läsa vidare serien och inte tänka på det faktum att Rebecca Yarros, som vit amerikansk författare, ignorant lyfter ut gaeliska ord och inte kollar upp deras betydelser, felstavar och uttalar dem på sätt som anses av modersmålstalare som problematiskt.

Denna boken liksom resterande i serien kommer oundvikligen att synas till i BookTok, kritiken som Yarros får för diverse uttalanden lär återkomma, och min känsla är tyvärr att resterande böcker i serien inte kommer att sluta bättre. Så min rekommendation är alltså: läs något annat med drakar istället.