Haralds mamma – Johanna Frid

Scen: en minimal flygplats. Öde, sånär som på en gnällig barnfamilj och en övertaggad svensexa. En kvinna sitter och väntar på att hennes pojkvän ska landa och möta upp henne efter flera veckor på ett behandlingshem i norska fjällen. Någon kommer fram. Harklar sig. Vill slå sig ner. “Prata lite”. Det är hans mamma. Självaste Hin Håle med läsglasögon och ordentliga kängor.

I takt med att det ankommande flygplanet blir allt mer försenat slår sig mamman ner vid bordet för gott. Det finns mycket hon vill diskutera. Mellan dem finns en knut – eller kanske mer en klump – en fettig, köttig, bultande klump – som hon tycker det är dags att de reder ut en gång för alla. Mamma och flickvän föraktar varandra, capital F, och medan timmarna tickar på väller konflikten ut som en allt för tung matkasse där botten plötsligt lossnar.

Flygplatsens ekande, konfrontativa timmar varvas med tillbakablickar där flickvännen står som icke-namngiven huvudperson. Berättandet är helt präglat av hennes sarkastiska, fördömande och sträva blick. Hon och Harald har precis flyttat till hennes hatstad nummer 1, Malmö, när vardagen blir till gyttja. Han har fått sitt drömjobb som rädda-världen-jurist men klarar inte pressen och börjar svälja piller i ett accelererande tempo. Svärmor och svärdotter avskyr varandra sen innan, men när missbruket kommer in i bilden blir det illa på riktigt. Vem ska ta hand om honom, och hur? Vem ska få vara med honom när han blir nykter? Och vems fel är det att han inte blir det?

Johanna Frid (f. 1988) valsade in i vårt kulturkollektiva medvetande för fem år sedan med storsäljaren Nora eller Brinn Oslo brinn. I Haralds mamma skildras återigen en utmattande relation, men den här gången är det relationen mellan mamma och flickvän som dissekeras. Svärmodern är ett välbekant fenomen som avhandlats i kulturen många gånger innan, men i Frids händer känns det ändå outforskat och kul. En relation så skör, så viktig, hackas till bitar. Man kan säga att det är en bok om instagram-infographic-feminismens främsta dödssynd – att med hjärta och själ ohämmat hata en annan kvinna. Horan och madonnan möts i en utnötningsstrid.

Frid menar i intervjuer att boken också är en uppgörelse med en generation hon är trött på. Haralds mamma tillhör 68-generationen, är boomer och rödvinsvänster, pratar ofta och gärna om sig själv och klipper aldrig navelsträngen. Flickvännen är ett barn av ironin, håller integritet och tydliga gränser högt. Deras generationstillhörighet blir en stor del av deras person, och ännu ett vapen i kampen mot varandra. En replikväxling som är talande är när Haralds mamma säger att flickvännen är för vek – hon borde ta för sig mer, höja sin röst för att höras. Flickvännen svarar: “Jag har alltid tänkt att det är tvärtom. Att en del behöver sänka sina röster för att andra ska höras”. Det är väl minst sagt på tapeten att kategorisera generationer, och om man betraktar boken som en konfrontation med en viss typ av människa – en som dessutom är väldigt närvarande inom kultursfären – är det som upplagt för att dra igång ännu en ökänd kulturdebatt. Debatten i sig är för förutsägbar för att vara intressant, men den generationella motsättningen görs till kvalitetsunderhållning i Frids roman.

Bokens absolut största behållning är dess språk. Det är roligt, det är rättfram, det är sorgligt, betraktande, det är vackert och det är hennes eget. Framför allt är det underhållande. Huvudkaraktären är inte bara en berättare utan också en syrlig kommentator – väldigt Fleabag-esque – och det blir absolut några frust under läsningens gång. Det är en fröjd att läsa. (Eller en… Frid? Haha) 

Andra kritiker menar att huvudpersonen är för gnällig, att allt bara är klagan och lidande, men är det inte lite av hela poängen? Som Per Morberg sa: Livet är en jobbig period. Romanen är ett köttigt skavsår ända in till benet, men man fortsätter att läsa, för alternativet är helt otänkbart. Haralds mamma är intensiv och brännande, det bits och det kämpas, en terrier med tänderna blottade som är oroande vacker. Rip Sigmund Freud, you would have loved this book.