Bokrecension: Blomsterdalen – Niviaq Korneliussen
Jag googlar självmord på Grönland. För unga i Grönland har självmord blivit en kultur, skriver Kristeligt Dagblad. Den högsta självmordsstatistiken i världen.
Vi befinner oss på Grönland, en plats där vintermörker och midnattssol samsas på samma himmel. Där bor också en ung kvinna, som bestämt sig för att hon ska flytta till Danmark och plugga litteratur i fem år. Hon är färdig med sin familj, och vill definitivt inte bo kvar där. Hon har ju hela livet framför sig! Nu ska hon flyga.
Det knepiga är bara att hon också är kär, jättekär, i Maliina som bor kvar i Nuuk. Men Maliina är stöttande, säger att de kommer att ses ändå. Ingen av dem förstår hur rätt hon får.
En dag ringer Maliina och berättar att hennes kusin tagit sitt liv. I Maliinas mosters skjul i den lilla byn Tasiilaq hängde sig flickan. Den unga kvinnan, som numera bosatt sig i Köpenhamn men spenderar dagarna med att längta därifrån har precis varit otrogen mot sin flickvän, trots att hon älskar henne mest av allt på jorden, och bestämmer sig för att det får bli ett samtal efter begravningen. Återigen flyger hon, nu till sin flickväns familj.
Väl på plats börjar tankarna gå i kors, arbeta mot henne. Alla vet att folk tar livet av sig på Grönland, alla känner någon som känner någon som känner någon. Ändå dyker ovälkomna minnen upp som chockar och stör den unga kvinnans liv. Minnen av vad som hände honom som var hennes bästa vän när de var tretton år gamla.
Blomsterdalen är Niviaq Korneliussens andra roman, och publicerades på originalspråk år 2021. Författaren nominerades till Nordiska rådets litteraturpris för sin första roman (2014), och mottog sedan priset för Blomsterdalen. Vi släpps in i en våldsam värld, där bokens berättare – den namnlösa kvinnan – rör sig från plats till plats utan att egentligen någonsin landa. Vår protagonist är en medveten person vars drivkraft ligger i att försöka kontrollera både dialog och tystnad. Hon är fylld av snärtiga kommentarer och njuter av stel stämning, åtminstone när det är hon själv som har orsakat den. Hon stod otroligt nära sin aanaa, som gick bort en kort tid efter hennes bästa vän, som tog sitt liv som trettonåring. Och det ingen vet är att allt är hennes fel.
Vår berättare letar ständigt efter anledning och logiskt tänkande när hon söker på Grönlands självmordsstatistik. Maliinas kusin är bara en av många. Hon har reducerats till en siffra, men hennes död är fortfarande lika ogreppbar.
Ingen vet riktigt varför så många grönlänningar tar sitt liv. En galen kvinna som berättaren möter på flygplatsen hävdar att det är ett survival of the fittest-test, att om man väl tagit sig från Grönland är man dum om man återvänder. En läkare misstänker att vintermörkret gör att grönlänningar har större brist på D-vitamin. Oavsett vad, så kvarstår faktum. Och det blir inte mindre begripligt hur mycket berättaren än försöker kontrollera och förstå det.
Språket är som en dans där steg landar rätt utan att kännas koreograferat. Det är verkligen inte behagligt, men det är drabbande äkta. Det är ett rimligt sätt, kanske det enda rimliga sättet, att gestalta den tunga tematiken på – genom en lins hos någon som själv inte försökt ta sitt liv men som spenderat hela sitt liv med att försöka förstå. Och ändå inte lyckas.
Så fort man tror att berättaren landat i sina känslor och tankar så tar hon en ny riktning, det är som om hon svävar utan möjlighet att landa samtidigt rädslan för att bli en av dem, en namnlös person i statistiken. När förtjänar man egentligen att få leva? När mår man så pass dåligt att man känner att man lika gärna kan dö? När man varit otrogen mot sin flickvän? Eller känner skulden för en annan människas död?
Blomsterdalen är en bok med tusen och åter tusen lager, där varje ord fyller en viktig funktion. Trots det känns den aldrig tung, bara drabbande. Precis som bokens berättare letar vi vidare efter svar, och likt korpen som följer henne på himlen fortsätter vi flyga för att fortsätta jakten på att försöka förstå det obegripliga.
