Återkomster – Daniel Yousefi

Daniel Yousefi debuterade 2019 med den dokumenterande diktsamlingen Den åttonde kontinenten, en mångfacetterad skildring som på 118 sidor illustrerar den fördunklade tillvaron vid grekiska och turkiska flyktingläger under flyktingkrisen 2016. Iklädd en volonärarbetares nytvättade kläder placeras läsaren i en parallell gränstrakt, den åttonde kontinenten, ihoppressad mellan förintande krig och ändlöst hav. Från ett ljuvt fönster betraktas havets rörelser och i dem skymtas små formlösa glimtar av hopp och frihet. I fönstret målas en inbillad horisont, avlägsen och vacker. I Den åttonde kontinenten är hoppet en falnande låga som i Återkomster helt tycks ha slocknat och övergetts. Nu är det blott livlös rök som tyder på att den en gång funnits. Yousefi bär i Återkomster med sig det lakoniska och skarpa skriftspråket med kokande intensitet. De fragmentariska meningarna faller som tungt regn ner över läsarens panna, liksom slipade av en storm störtar de vassa ner och skär luften. Jag grips av Daniel Yousefis språkliga beslöjade orkan medan han omsorgsfullt strösslar dropparna över mig, de förfriskar. 

Återkomster följer narrativet Daniel, en man som slitit sig loss från sina biologiska föräldrar och vuxit upp i en flyktig tillvaro, rädd för att blicka tillbaka och urskilja sin barndoms konturer. Daniel föddes i Sverige efter att hans föräldrar flytt från Iran men omhändertogs av socialen och placerades i en fosterfamilj när hans pappas psykiska sjukdom uppenbarades. När han, i sin bitterljuva eskapism, nås av vetskapen att hans pappa dött på mentalsjukhus betungas han plötsligt av essentiella frågor och ett inre sökande efter svar och klarhet kanaliseras. 

Han har levt under lögnens svalkande skugga men när han nu öppnar de brev han mottagit från sin pappa, de brev han tidigare med vana låtit överges i sopnedkastet, kryper sanningen närmare än han trott. Han fruktar att pappans sinnesrubbade tankevärld och schizofreni slussats över och nu pulserar inom honom. Att läsa breven är att låta pappans sjukdom internaliseras, ett oundvikligt insjuknande i en smitta som alltid funnits inom honom, inväntat rätt tillfälle att dränka honom. Hans själ har inackorderat svidande ärr, någon har karvat i hans barndom. När han lämnar Sverige och beger sig ut på den iranska landsbygden för att förstå sitt ursprung och definiera sina avskurna rötter, är det i själva verket hans inre resa som romanen avspeglar. Han gräver i sig själv, gräver i mörker med en ficklampa som varit urladdad så länge han kan minnas. 

Det händer något med en person som aldrig får återvända.

s. 91

När galenskapens låga införlivas inom Daniel tycks det vara själva sökandet som upptar små spillror av hans pappas sinnesförvirring. Yousefi drar en diffus gräns mellan vad som händer i det verkliga och i de imaginära förnimmelser som flödar i Daniels fantasi. Det är som att verkligheten vakuumförpackas, tystnar och blundar, kvävs och förblindas. Men samtidigt illustrerar narrativet ändå sanningen. Daniels själsliga sanning, den verkliga sanningen. De berusade intrycken kalkerar sanningen i sökandets öga, målar ögonen bakom en kikare. Det är tydligt att en stor del av Daniels psykiska instabilitet formas av någon sorts existentiell vilsenhet i och med sin pappas bortgång. För trots hans brinnande förakt mot pappan anar man samtidigt ett omistligt behov att anknyta sig, att slutligen förenas. Som en undermedveten strävan efter mening. Hans schizofrena inbillningar tycks placebiska och drogade av just denna fundamentala strävan, sökandet efter rötter som bär. Paranoian kokar över i hans sökande, han förföljer sig själv.

Yousefi ger utlopp för sin poetiska sylvasshet genom pappans psykotiska brev. Dessa kan vid första anblick verka banala och absurda när pappan paniskt hävdar att han är med i Ku Klux Klan och är Hitlers avlägsna son, men en känsla av djupare autenticitet finns ändå där. Det syns hur pappan dragit långa linjer över pappersarket i frenetiska försök att fånga orden, de regnar över honom. Sjukdomen blir en sorts infrarealism med fina utsmyckningar. Han ristar in sitt vansinne på pappret, målar ett dadaistiskt självporträtt där absurditeten ekar i ett rop på hjälp. Det är en vacker tavla. 

Romanen karaktäriseras av en böljande värme som ständigt tränger sig in och uttrycker den intensitet som överhettar Daniels inre. Genom Daniels resa återkommer upprepade iakttagelser av en sol som “brinner”, “dånar” och “hugger”. Hettans ånga berusar honom, förblindar honom och i den ofrånkomliga värmen blir Daniels konstanta insvepande av kaffe och cigaretter en sorts masochism. Luften koagulerar och sväller i barocka mönster.

Det mest drabbande genom romanen, som ständigt viskas mellan orden, är känslan av främlingskap och flyktens alienation. Upprivna rötter som blöder och svider. Det gör att galenskapen som Yousefi skildrar får en sorts metaforisk, djupare betydelse. När Golnaz Hashemzadeh Bonde i romanen Det var vi utmålar en människas dragningskraft till marken och varaktiga band till sitt ursprung, liknar hon det med ett träd som dragits upp ur marken, hur det inte längre kan bära frukt. Jag tror att Daniels föräldrar drabbas av denna infertilitet när de lämnar Iran, lossar sitt betryggande ankare, förblindas av fönstrets löften om framtidstro och anländer till Sverige i en emancipation ut i det dunkla. Denna alienation bevaras och inpräntas i Daniel, ett oundvikligt arv av lidande, smärta för tung att bära själv. Jag tror detta formar hans cyniska vilsenhet och apatiska livsåskådning. 

Fönstret mot hoppet och friheten måste har gått sönder för nu går de runt och skär sig på skärvorna. På golvet flödar blod, det förenas i Återkomster.

Text: Noel Malmsten