Bokrecension: Allegro Pastell – Leif Randt

Skärtorsdagen den tjugonionde mars 2018. Centralstationen i Frankfurt översvämmades av den milda kvällssolen, de väntande passagerarna på spår nio kastade långa skuggor. Prick på minuten klockan halv sju kom Tanja Arnheim in med ICE-tåget från Berlin. När Jerome Daimler, med en påse färska bakverk i handen, såg Tanja stiga av i höjd med bistrovagnen övervägde han ett ögonblick om han skulle gå fram och möta henne, men tyckte sedan ändå att det vore charmigare att bara stå kvar.

När det sticker i ögonen på mina vänner över en text, film eller ett album de tycker är riktigt dåligt brukar jag se det som ett bra tecken. Jag tror att det finns mer att hämta där det finns starka reaktioner, än från verk som frammanar ingenting alls. Riktigt provocerande berättelser kanske är ett stroke of genius – eller så är det deras likgiltighet vi upprörs av, lite som dålig AI-konst. Jag vet därför inte hur jag bör förhålla mig till irritationen som växer snöbollsartat när samtliga karaktärer i Leif Randts roman Allegro Pastell dövar konfrontationen med sig själva. Hedonismen hålls lagom. Man ligger lagom. Partyknarkar lagom. En halv tablett ecstasy på ett höstbröllop! Måttligt med svamp intill Comosjön med den nya flamman! Lite kokain av oklar kvalitet i Lissabon! Är Randts skildring en genialisk diagnostik, eller är det bara lättillgängligt att skriva om jobbiga tyska hipsters rakt upp och ner när alla runt om en är likadana? Det är nog upp till läsaren att avgöra. Gränslinjen är frustrerande diffus.

Allegro Pastell har beskrivits som “den samtida samtidsromanen”. En slogan som ändå bjuder in. Om det är så att huvudparet kring det gyllene trettioårsstrecket – webbdesignern Jerome och författaren Tanja – representerar vår samtids hjärta med meditationskuddar, Alain De Bottons TED-talks och dagsrejv, vill jag dränka mig i Fyrisån omgående. Boken handlar inte om någon linjär story, enstaka intrig eller uppgörelse, utan är snarare en insyn i parets vardag. Tanja lever på meriten från romanen PanoptikumNeu och försöker fnula på nästa, medan hon suktar efter bästa vännen Amelies kärleksintresse Janis – fastän man tänker att hon borde ha det ganska trivsamt med Jerome? Parallellt trånar han efter barndomsvännen Marlene, som ständigt jämförs med Tanja. I en tillvaro där alla bekymmer regleras och problem undviks söker man sig ändå efter något hypotetiskt bättre alternativ.

I romanen förflyter vardagen ostört. Alla har råd med allt och är vid god hälsa. I Randts Tyskland åren 2018–2019 är Tanjas och Jeromes tillvaro arkadien på ketamin. Tennismatcherna med shorts från rätt sorts märke inköpt på Decathlon avlöser varandra. De knaprar på noga utvald exotisk asiatisk buffémat och är smått bakfulla på sin höjd. De attraheras av bristen på vemod och lidande. Den svenska motsvarigheten till dunderduon Tanja och Jerome är kanske kundkretsen på Aplace med Trädgården-kort vars kompisars bonusbarn heter Pixie, eller Barnabas, som i romanen.

För varje kapitel som går vill jag bara ut ur Randts ljumma hipsterkarusell. Jag vill bort från systern som ligger inne på psyket och tvingar Tanja att passa hundvalpen Bernie Sanders men som klickar bort Tanja när hon ringer för att få klarhet i saken. Bort från att scouta boenden med rätt sunkiga, arbetarklassutstrålning att vältra sig i på Airbnb. Bort från den homogena kreativa klassens kör som vårdar sina skjortor bättre än sina öppna, flyktiga relationer. Expressens Nina Lekander fångar bokens kärna väl med att karaktärerna är “anywheres och somewheres. De vill väl men vet inte vart de ska, personligt eller politiskt. Medborgarlön vore kanske bra, katolicism och protestantism har sina sidor”. Man pendlar mellan thaivietnamesiskt och tyskt inför middagen samtidigt som Jerome vill designa en andlig hemsida till gagn för alla. Vad står de för egentligen? Finns det en gnutta ryggrad bakom narcissismen? Är Leif Randt klockren som fångat upp dessa personer i text, eller är deras banala kringflackande känslokyla för orealistisk? Även Frankenstein hade ett hjärta.

Den milda huvudkaraktären Jerome Daimler provocerar när han inte tycks utvecklas överhuvudtaget. Där Lena Andersson skildrade Hugo Rask som kanskemannen No 1 i Egenmäktigt förfarande, har Leif Randt lyckats göra det i en mer aktuell tappning. Norra Europa kryllar av honom. Den forna Della Q-trion skulle pickat hål på honom. Med en ny fling i inkorgen, arton kilometers löptur på födelsedagen och medelmåttig kreativ output i form av skärmsläckare – finns din lokala Jerome numera i varje mellanstor svensk stad. Han DJ:ar naturligtvis. Stänger inne mörkret och bär gelsneakers. Aldrig så pass rolig att han faktiskt skulle råka blotta en millimeter av sin själ. Alltid tillräckligt halvironisk och ambivalent för att behålla mystiken för tjejorna han raggar upp med sin begynnande flint under kepsen. Senkapitalism med ett vänligt ansikte! Den samtidsspaningen ska Leif Randt ha eloge för. 

Nog för att tyskan också har sina många kasus, men romanen får ett lager av distans mellan läsaren och intrigen i den stundtals styltiga översättningen av Christine Bredenkamp. En korrunda till kanske hade varit på sin plats. Något som däremot väger upp för översättningen, är Randts lekfulla stilbyte där samtal varvas med SMS, brev, mejl, monologer och utomstående betraktelser.

Jerome satt vid datorn och programmerade webbsidor åt museer, föreningar och konstnärer. Tanja skrev texter som främst berörde människor som var lika henne själv. Julian skrev mejl ungefär tjugofem timmar i veckan för att tillvarata konsthallen Schirns intressen. Då och då blev det något telefonsamtal. Bruno ritade modeller för att sedan skriva ut dem med en 3D-skrivare och fotografera av dem.

Allegro Pastell får stå för att vara samtidens svarta hål. Läsupplevelsen (där jag behövde lägga ner boken flera gånger) kan närmast liknas vid samma panikkänsla som när man ser på Darren Aronofskys Requiem For a Dream (2000). I Leif Randts supersamtida övremedelklass-Tyskland fann jag mig illa till mods och vettskrämd – och om man inte gör det bör man kanske rannsaka sig själv. Jag hoppas innerligt att Randt kände så när han skrev den(!). Ett trettioårigt pars banala pendlingsresa till och från fester och omoget svala kommunikation lyckas bli potent samhällskritik, just för att det är så exakt och på pulsen. Däremot är jag osäker på om romanens kvalitet sviktar i och med avsaknaden av människors grundläggande behov och yttringar av dessa. För människor har väl någon slags inneboende dynamik? Inte kan väl alla vara avtrubbade inför det immateriellas betydelse och ha fobi för att möta sig själva? Ingen ger sig eller sänker garden ens en millimeter. Därför blir det svårt för romanen att bära hela vägen på ett plan som är starkare än konceptuellt. Inget kräver uppoffring och ingen vågar lägga korten på bordet, så betyder människor ens något för varandra i andra syften än det köttsliga eller estetiska? Ingen tycks vara sårbar och alla hyser baktankar om varandra samtidigt som de ser efter sina kroppar och skriver tacksamhetsdagbok. Förmår västerlandets Erasmusklass inte mer än såhär? Allegro Pastell tål att läsas på egen risk.

Jerome menade att vemod gick att sortera in som politiskt vänster och nostalgi som politiskt höger. När vemodet rullade in kunde han urskilja ett erkännande av svaghet och ett skyddsbehov, medan nostalgin var den självgoda och för det mesta stolta glorifieringen av ett förflutet som aldrig funnits.

Text: Jana Paegle, @ja.naturlich