Bokrecension: 6 juni och solen – Elis Monteverde Burrau 

Jag har kommit underfund med att jag tycker om gratis recensionsexemplar av böcker men inte nödvändigtvis att recensera litteratur så vad som följer är en smärre onyanserad hyllning. 

Elis Monteverde Burrau har efter att givit ut två romaner återvänt till lyriken. Jag har läst och uppskattat romanerna men inför författarens poesi är jag en novis. Ändå känner jag igen rummet som är 6 juni och solen när jag kliver in i det. Jag känner igen det från Karismasamhället liksom De äter ur din hand, baby, men kanske framför allt för att jag vistats mycket i det här språket, på hans Twitter som ständigt uppdateras med kvicka och/eller högst oförståeliga aforismer. 

Möjligtvis är det förrädiskt eller bara skickligt gjort, men likt på Twitter känns skrivprocessen hela tiden närvarande. Nära i tid. Språket kommenteras löpande av författaren, ofta kritiskt och ibland inom parenteser, något är “den fulaste eufemismen” eller “ett fult ord”. 

Diktsamlingen är tillägnad dottern.  

“till Korine Malibu 
bränn sorg från 
dina ögon med 
perfekt nonsens”

Dedikationens emfas på perfekt nonsens tolkar jag som en flört med ett tema från hans båda tidigare romaner: författarens fäbless och respekt för allt som betraktas vara fake. Den är mindre tydlig här i poesin, som tycks närmre jaget, men upphöjningen av det falska, det dumma, det som betraktas som nonsens finns kvar som en förutsättning för författarens ekvilibrism och förmåga att inte ta orden på för stort allvar. Leka med dessa. Blanda om och töja på. De återkommande greppen och den tydliga stilen till trots finns det väldigt få dikter som inte aktivt överraskar mig. 

Precis som titeln föreslår är huvudtemat stjärnan jorden roterar kring. Diktsamlingen är att strosa på stan med det stora klotet i fokus och låta tankarna löpa. Stirra rakt in i solen när den är som ljusast. Skymta dess konturer. Skarp och lite dryg. Den stinger och det är vackert. Diktningen är precis så. Alla smycken reflekterar glitter och samtidigt tvingas alla fasaders skavanker och defekter träda fram i ljuset. 

“Ponera att det finns ett vi som delar vår nationaldag 
förutsatt att vi lyckas halshugga den paniska solen”

Den 6 juni som datum och symbol blir i kontrast mot allas vår allsmäktiga Solen tydligt artificiell. Datumet och nationaldagen i sig är, till skillnad från solen, skapta av oss. I linje med författarens syn på fake är dock det artificiella inte nödvändigtvis något ont, utan kanske till och med perfekt nonsens. 

Istället tycker jag mig oftare ana någon slags skepsis mot den mänskliga kroppen. Den är skör och cancerogen. Människorna som är kropparna utgör en stor vacker enhetlig massa av individer med olika mål som irrar runt åt olika håll med solen i sikte. 

6 juni och solen är en ypperligt utförd diktsamling. Den börjar “jag ska aldrig mer göra någonting” och följs av “säkert 254 dikter”.