BEACH 2021: Del två
Likt Gyllende Tider hälsar vi sommartiderna hej hej. Varmt välkommen hungern, handen, allt du vill och allt du kan!
Vad ni vill, det vet vi inte, men vad ni KAN – det är att skriva. För skriva har ni gjort! Vi bad er läsare att tolka temat BEACH 2021 och under sommarmånaderna bjuder vi på godbitarna som ni skickat in till oss. Här kommer del två!
Luftslott
Mamma ropar var är du o jag gömmer mig i sanden – gräver under ner i jorden under, inunder, in i sandkornen – de rummen. Hon ropar var är du kom nu, trampar o går o jag ligger kvar. Tills hon frågar en annan har du sett o den andra hon skakar på huvet så vinden ruskar men jag ligger kvar o ler så sanden mot tänderna, kornen, de silar in genom gluggen.
Horisonter
Seglet slår, klart för slag o borta, långt borta möter hav land i slät linje o barnet frågar varför är linjen så platt där mellan hav o land o pekar för när man kommer nära så är den ju inte platt, är den inte.
Så man ser solen den lyser så vattnet blir vitt o landet därborta: skogen marken jorden; svart mot himlen blir den – mörk som oljan i motorn, o linjen mot vita havet så skarp att det ser ut som hav o land inte passar varann. Som att landet hoppar flyger så högt det mår o som havet flydde landet så långt det går. Men så kommer man närmre o ser att de är vänner ändå – att de leker, leker hav o land där vita havet solblekt kittlar landet underifrån med solkatter som suddar ut linjen mot det mörka. Retas o pinar o man tänker att inte konstigt då att landet hoppar flyger flyr från havet, den foting med tusende små som uppåt sticker nyper kliar.
Så ska man just till att svara: varför kan det vara så, med havet landet linjen den skarpa, när den inte skarp egentligen är.
O med berättelsen på tungan och luft i lungan så hinner barnet ändock peka nån nytt stans o man suckar, för nu hon istället undrar: hur fisken allas våra båtar bär.
Sandra Mattila
Bitch 2021
Beach 2021. Känner mig mer som Bitch 2021. Sur och less på pandemin. Slutkörd av all förändring. Trött på att vara anställd, mamma, partner, medmänniska. Sällan har jag så gärna velat släppa allt och bara dra. Iväg till en avlägsen strand, med bara en bikini i en tygpåse och noll planer. Ligga där och lyssna på ingenting. Titta på ingenting, kanske några snäckor. Inte fatta ett enda beslut eller lösa ett enda problem. Ta en rejäl semester från Bitch 2021. Are you with me?
Sofie Tedenstad
Bräckstrand
Två tjejer skriker i samma stund som de landar i vattnet. Svallvågorna från deras glädjehopp sprider sig genom den grönbruna soppan och når snart den lilla sandstranden där jag ligger. Intill mig ser jag hur svetten rinner mot grannarnas kroppar. Två små barn ber en rodnad man i medelåldern om glass. Han ger sig efter en stund, men leendet är allt utom uppriktig.
Vågorna blir inte högre än svallen från hopptornet. Sanden är grå och grov och gräset några meter bort verkar vilja inget mer än utrota denna så kallade strand. Jag tittar ut mot fjärden och tänker att sandfläcken jag sitter på är lika mycket strand som fjärden framför mig är en ocean. Barnen har återvänt med den äldre mannen. Alla tre verkar belåtna med olika färger fryst socker till hands. Jag lägger mig och ser upp mot den klarblåa himlen.
Solen smeker min kind och jag minns de andra; alla de där platserna jag tog för givet — Saltet i luften och i ögonen. Den kritvita sanden som sträckte ut sig mot horisonten. Vågorna som färdades från andra sidan jordklotet för att till slut trycka till mig närmare landet. Jag sitter där i en vit plaststol med ett bord och en blekt parasoll. Friterade sardiner och pommesfrites. Jag sköljer ner det med en caipirinha. Vågorna bryter som åskan bara tjugo meter bort. En glassförsäljare med en gammal isbox stannar till vid ett bord intill. En solbränd man köper glass till hans fyraårige son. Alla tre ler och glassmannen drar ett skämt när han är klar. Både far och son skrattar. Jag letar efter servitören för att beställa en dryck till, men han syns inte till. Svetten rinner ner för min rygg och jag undrar om jag inte ska hoppa in igen och låta vågorna ta mig.
Men jag tittar upp och vaknar till. Det är kyligt. Solen är uppe men nu ligger jag i trädens skugga. De två barnen och den äldre mannen är borta. Det är bara några ungdomar kvar på bryggan intill hopptornet. Jag är ensam på den mörka sanden nu. Jag ställer mig upp och börjar packa. Jag vill hem nu.
G. V. Rindborg
