Äventyrsboken tror för mycket på sagan
Äventyrsboken är för det mesta en frisk fläkt att läsa. Men sagans ramar brister i jakt på det sublima.
I Houssin Vennberg Sninates debutroman tycks de flesta vägar leda till Örebro.
Boken består av två delar: en om pliktskyldiga dottern Sally, en om den livssörjande lastbilschauffören Pausanias.
Sally börjar boken i sitt trånga vardagsliv i Örebro. Blomsterbutiken byts mot lägenheten där den psykiskt sjuka modern härjar om ”Gestalterna” – eller vaggas till sömns. Det är en ömsint skildring av medberoende. Äventyret kommer in i form av den mystiske Lysander – en vag barndomsvän. Och bilden klarnar så långsamt att Sally övertalas att följa med honom hem, som en semester. Men den tänkta vilan blir till en lågintensiv gisslansituation.
Pausanias, en marockansk man med ett svenskt förflutet, kör sin lastbil genom den maghrebiska kusten. Trots en kropp som åldrats onaturligt snabbt tar han sig vidare genom Spanien, Frankrike och Sverige.
Hamnstäderna, de smutsiga barerna och det smutsiga livet på vägarna är uppslukande:
Det är gryning och det doftar av bensin som går upp i rök, av myntan som växer i dikena och av alla tusentals nystan tång som urlakade och tråkigt grå spolats upp längs kusten. […] Fruktträdgårdar bakom riadernas galler, hangarer, sopcontainrar och medinor. Rök stiger från en eld långt bort, seglar ovanför taken som fåren man räknar om natten.
Här skiner Äventyrsboken. Jag får inte nog av att läsa om lastbilschaufförens poetiska resa.
Vi följer de perifera och underbetalda, från enigmatiska barägare till ett gatupojksgäng på stranden. En skev romantisering framträder i hur saligt pojkarna boffar lim med Pausanias. Det är väl ljuset i det skitiga och trasiga som ska visas, resterna av en ”storartad civilisation” som Pausanias tänker.
Medelhavet växlar med den grå, svenska vardagen. Det nyliberala och klassbundna samhället, både genom rekorderliga mäklares blickar och byggnader av stål och glas. Vi känner igen det. Efter några händelselösa och lite forcerat monologdrivna kapitel där Sally hållits inlåst flyr hon. Hon hamnar på en bar i Uppsala. Arbetsrutinen med de alkoholiserade stammisarna flyter på. Det är en krumbuktig saga om vardagslandet Sverige.
Uppstår gör även barndomens oas – skogen – med tillhörande trädkoja. Sally utforskar både barnets och sin egen flykt från vuxenvärlden. Ingen av dem varar särskilt länge. Och flera av Sallys kapitel känns aldrig som mer än en hållplats för Pausanias resa tillbaka till Sverige och sitt förflutna som småbarnspappa i en stockholmsförort.
Återkomsten kanske kan läka hans trasiga ande och opålitliga hjärtmuskel. Europa av Maxim Grigoriev kommer på tanke, en annan roman som besatt av kroppens groteska verkligheter. Sallys mardröm om ett träsk – som suger ned inte bara skorna utan ”långsamt flår av henne strumpor och tånaglar för att sedan gnaga genom hudlagret” – visar hur språket förenas med karaktärernas kroppar. Mer abstrakta resonemang om det nyliberala Sverige skymtar mest förbi genom lastbilsframrutan.
För snarare är det till sagan som Äventyrsboken söker sig. ”Skeppet”, en i berättelsen återkommande metafor för resan mot döden, är medtagande: ”Vilket vackert och strålande fartyg, är det första Pausanias tänker när han ser skeppet segla in”. Det är också som en sorts upprättelse för dagdrömmeriet och den psykiska ohälsan: kanske finns det inget fel med att drömma.
Ändå är det av fantasins utsvävningar som störst lidande tillkommit karaktärerna:
Sallys mamma, Pausanias, modern till hans barn och barnet självt, ”Fågelungen”. Romanen överlämnar sig hängivet i sagans grepp när den i epilogen omfamnar ”Skeppet” och den mytiska ”Glasön” som himmelrike. Trovärdigheten för den egentligen redan färdiga berättelsen knakar.
Priset för att upprätthålla fantasierna inser Sally några kapitel innan, när hon för sista gången vänder ryggen mot modern. Mer än en dröm om ett flygande skepp av glas, är Sallys tunga verklighet ett passande slut för en bok som denna.
