Att vara känslomässigt tänkande på 2000-talet
Nellie Johanssons kåseri om ”Den medvetna killens radikalisering” har funnits i mitt närminne ett tag. Texten säger sig vara en klagosång över den moderna killens känslomässiga radikalisering, en elegi över en tid då killar var platta och inte uttryckte andra känslor än ilska, glädje och stolthet. Hon uttrycker en vilja att återgå till svunna tider, eller kanske snarare svunna mansideal. En vilja jag upplever att hon inte är ensam om att ha, och jag finner det beklagligt att vi som samhälle ger plats åt denna vilja, som hon kallar ”femte vågens feminism” – som enligt mig egentligen är ett annat ord för misandri.
Vi har som samhälle de senaste årtiondena lärt pojkar att det visst är okej att gråta, att man inte är mindre man för att man besitter förmågan och viljan att sätta ord på sina känslor. I och med detta har vi sakta men säkert förändrat 2000-talets mansideal och satt ”känslomässigt tänkande” i fokus medan traditionellt åtråvärda mansnormer fått kliva åt sidan. Vi har arbetat för ett jämställt samhälle och försökt bryta skadliga samhällsnormer, sådana normer som bidragit till att den vanligaste dödsorsaken för män mellan 25–44 år är självmord.
Hon säger att hon vill ha en känslomässigt tänkande kille men blir ickad så snart hon kommer nära någon
Men finns det verkligen utrymme för män att vara ”känslomässigt tänkande” i dagens samhälle?
Nellie Johansson skriver att hon och hennes vän många gånger sagt orden ”Man vill bara ha en känslomässigt tänkande kille”. Under senare tid har hon däremot insett att hon inte alls vill ha det. Hon har blivit ”Psykologiserad av någon dum (men väldigt söt) kille” och på en hemmafest har hon pratat med en annan som ”Kommer med uppmaningar som går helt i linje med den neoliberala synen på mänskligt agerande”.
Hon säger att hon vill ha en känslomässigt tänkande kille men blir ickad så snart hon kommer nära någon – ett beteende jag tror många idag känner igen. Trots förändrade mansideal är fortfarande världen sådan att så fort en man uttrycker andra känslor än de som förknippas med traditionellt manliga förminskas han till någon sorts lillebrorsfirgur.
Killen som Nellie Johansson talade med – han som sade att han inte kände att hon bekräftade honom tillräckligt – blir ”någon dum (men väldigt söt) kille”. Typ som bästa vännens lillebror.
Nellie Johansson säger sig vara en femte vågens feminist, men att kalla den här sortens resonemang för feminism är inte bara felaktigt utan också skadligt och kontraproduktivt. Senast jag kollade med Wollstonecraft och Adichie hade inte definitionen av feminism förändrats: en feminist är en person som stävar efter politisk, social, personlig och ekonomisk jämställdhet mellan könen – inte en som ”med värme saknar den tid då killar bara var platta”. Jag skulle säga att detta uttryck är lika befängt som att säga att man med värme saknar tiden då kvinnor stannade i köket. Att yttra sig på detta sätt direkt motverkar allt det arbete som gjorts för att upprätta jämställdhet och riskerar att polarisera jämställdhetsdebatten i sådan utsträckning att det blir förblir omöjligt att genomföra det sista som behöver göras för att vi som samhälle på riktigt ska kunna betrakta oss som jämställda. För att inte ens nämna skadan det orsakar arbetet för att etablera vedertagen sann acceptans och uppmuntran för killar att vara ”känslomässigt tänkande”.
