Att skriva sig fram ur det oskrivna
Berätta om din process, säger de. Det här med att berätta och dela med sig av. Jag tvekar, tvivlar, tar sats. Allt ska ändå fram någon gång så det är ingen idé att bespara orden. Det börjar med att jag sörjer, det känns i alla fall så. Jag sörjer över att jag inte har några idéer. Folk nickar instämmande som om de förstår när de i själva verket inte förstår hur intensiv min skrivkramp är. Vid ett första stadie är jag helt tom på bara tanken av att komma på något. Vill ni veta hur det känns? Rent fysiskt. Jag törstar ihjäl, krampar omkull, längtar sönder. Tillstånd: idésjuka.
Trots att morgonljuset tittar fram och solen lyser i rabatten och jag borde vara glad över att få skriva om de färgglada huvudena som står tätt tillsammans och kränger sig upp mot balkongräcket lider jag av idésjuka. Jag undrar om min solvarma etta som jag sitter i hämmar fantasin. Låter mig övertygas av idén och trippar ut på balkongen med datorn i famnen, sätter mig på vad som är min enda utemöbel, plaststolen som jag hittade i en container för ett år sedan. Jag avnjuter mitt kaffe samtidigt som ett bi surrar vid blomsterrabatten och spelar musik för mina trumhinnor. Det här borde så ett frö i mitt huvud. Den friska luften blandas med de dammiga idéerna i mitt huvud. Men allt som finns efter tre timmar på balkongen är ett tomt dokument. Jag sitter och sörjer det oskrivna. Sörjer över min oförmåga, över de fantasier som jag aldrig nåtts av. Sörjer mina tulpaner i rabatten, som jag inte kan ge liv och kraft med ord, hittar inte rätt bokstäver, kan inte stava, inte skriva, inte formulera mig i text. Jag trodde att saker och ting skulle uppfylla sin funktion, men vattenkannan läcker vatten, i huvudet skingras tankarna och läcker ut idéer. Jag vattnar förgäves, fortsätter skriva på tangentbordet. Också förgäves. Raderar, tar bort.
Hur gör ni när ni befinner er i en svacka? Inte som i en uppförsbacke för där händer det fortfarande någonting, saker är i rörelse, i gungning. Jag menar, när ni inte har några idéer? Och allt blir ingenting? Fortsätter ni att skriva? Ger upp? Jag vill veta. Orkar inte famla runt i en ändlös rymd efter en stjärna som inte lyser, efter svar som är för svåra att finna. Jag är ingen problemlösare. Jag undviker helst problem genom att skriva, om jag nu har något att skriva om. Så jag löser sällan mina problem. Försvarsmekanism: bortträngning.
Skrivkramp, säger de, det kommer och går och är helt naturligt. Som om det vore ett virus. Jag tror att det jag upplever nu är något annat än kramp, och om det vore naturligt hade ingen bok i världen funnits för det är omöjligt att producera text i detta tillstånd. Hypokondriker. Googlar symtomen. Wikipedia. Huvudvärk. Hjärtfel. Hjärntumör. Dokumentet som jag öppnat i Word för tre veckor sedan ter sig läskigt tomt. Tomheten dödar kreativitetshjärnan i mig. Förut har alla papper jag skrivit på alltid blivit fyllda med text. Att skriva är som terapi, det är därför jag älskar orden, de blir till någonting annat när de väl är utskrivna: lätta, små och obetydliga, lösgör sin tyngd från kroppen. Men nu då? Word-dokumentet? Allt jag har har plötsligt blivit inget och inget är bra. Vad uppfyller jag för syfte om jag ändå inte skriver något vettigt? Jag vill vara ingen, vill vara någon. Någon som kan skriva och mena det som skrivs också. Beröra och bli berörd.
Om jag ska återge min tanke rent konkret? Det var ni som gav mig ordet först. Flödesskrivning, som erfarna skrivare propagerar för, är bara ord i överflöd, slöseri på bokstäver som hade kunnat bli till något bra om de bara fick gro i min hjärna ett litet tag till. Ge mig lite tid. Största klyschan och djupaste lögnen. Ska jag skriva om hur mycket jag älskar mina döende blomster? Hur mycket jag försöker att inte ge upp när det enda jag vill är att just göra det, ge upp. Ge inte upp, bara note to self. Skriver orden på en post-it-lapp och klistrar fast den på datorskärmen i det högra hörnet. Så att jag påminns. Om jag nu skulle glömma. Tror inte det. Är plågsamt medveten. Dag som natt. Ljus som mörker. Jag menar, finns det ens någon skillnad mellan dygnets timmar? Alla spenderas ändå vakna framför en lysande skärm.
Det är när man inte orkar mer man måste orka lite till. Sitta vid datorn och uthärda det oundvikliga slutet. Fast jag befinner mig bara i början av processen. Början. Vad har jag gett mig in på? Samma tanke slogs jag av när jag läste Processen av Kafka. Minns hur Josef K slingrades genom rättsväsendets oupphörliga labyrint utan att ens veta målet, vad han var anklagad för. Jag vet inte vad mitt mål med skrivandet är, men jag vet att jag är anklagad för att inte ha skrivit något. Ska inte skriva i Kafkastämning trots att jag har en mardröm om att inte hinna klart. Jag känner mig hotad av den stundande deadlinen. Men Josef K lyckades ta sig igenom sin process precis som jag tog mig igenom boken. Varför skulle jag inte göra detsamma med min process? Jag tror för gott om mig själv ibland. Samtidigt säger folk att jag har dåligt självförtroende. Inre strider. Ebb och flod. I går kväll fick jag berättat för mig att jag är en riktig kämpe. Att inte ge upp är att kämpa. Jag har alltid drömt om att bli hjälte, hjältinna, författare. Är jag för naiv? Besitter jag för mycket hybris likt guden Ikaros? Jag ska inte göra er besvikna. Jag tror jag har kontroll. Att inte ha kontroll är också att ha kontroll över sin okontrollerbarhet.
Deadline. På något sätt är det ironiskt att inlämningsdagen heter så, trodde att hela processen var en död linje. En linje som inte andas, bara är helt stilla, rak, motsatsen till en bergochdalbana. Nu är det en vecka och två dagar kvar. Ibland undrar jag om det bara är jag, undrar och frågar fastän jag inte vill veta. Jag vet redan svaret, det är det som fruktar mig mest. Hör hur folk är uppe i sitt skimrande sköra klimax, någon är visst på slutet, en annan är klar och ska börja korrekturläsa. Jag undrar när det är min tur att lyckas skriva.Varför säger alla att jag kan? Detta är mitt öde, att sitta i en solvarm etta framför ett tomt dokument. Klockan är fyra på eftermiddagen och solen har tapetserat sina sista strålar på väggen. Det är så vackert, så himmelskt vackert. Men jag kan inte skriva om det vackra, kan inte bryta ner det till ord, bokstäver.
Skriv om ett minne, säger de. Jag önskar att jag hade en tidsmaskin så att jag kunde regrediera till barndomen, till den tid då jag hade massor av idéer och fantasier. I fantasin finns inga gränser och jag var gränslös med mina idéer. Ge mig bara något litet, en hint av en ofärdig idé. Jag ska aldrig be om någonting annat, jag lovar. Att lova är att stärka sina band med universum, men jag är desperat. Oftast brydde jag mig inte om hur det blev, allt bara föll och det föll naturligt. Nu har det naturliga blivit en livslång skrivkramp. Den varar i max två dagar, säger de. Hitta en trevlig plats och låt själen inspireras.
Jag satte mig i fåtöljen fastän jag förbjöd mig själv att sitta i den. Det var meningen att jag skulle sitta framför datorn i dag och skriva mig fram till slutet. Önskade få sätta punkt på alltihop. Men mina fötter blev som gelé och jag kom inte ur den. På väggen framför mig hängde en tavla som föreställde ett dimmigt landskap. Horisontlinjen var utsuddad, jord mötte himmel och det var som att stirra in i ett tomt rum där inga möbler fanns. Jag blev förvånad över att denna tomhet inte utbröt panik i min kropp för jag var i behov av liv, rörelse och färg för att kunna skriva, men i stället började en idé sakta att gro. Kan man tänka sig, att denna meningslösa tavla hade en mening – den gav mig en idé. Att inte ha någon idé är också att ha en idé. Tänker på ett etiskt dilemma som min filosofilärare presenterade en gång, att avstå från att välja sida är också att välja. Jag ville vara neutral. Det går inte hade han sagt.
Efteråt kastade jag mig på datorn och lät fingrarna bli ett med tangentbordet. Jag skrev alltså om att jag inte hade någon idé, säger jag. Någonting måste finnas i denna tomhet. I detta något som inte är. Eller så här: jag behöver orden för att beskriva min avsaknad av ord. Krampen släppte till slut, ni har texten framför er. Om jag ska sammanfatta alltihop? Jag vill bara minnas slutet.
Text: Lisa Lindberg
