Ur arkivet: 69 Love Songs – The Magnetic Fields
Konceptuellt och storleksmässigt kan inget mäta sig med 69 Love Songs. Visst finns det andra konceptalbum som vågat sikta mot stjärnorna i hopp om att efterlikna och gestalta en grandiositet – ett av dem som kommer till minnet är Sufjan Stevens delstatsprojekt, vilket han senare förklarade som en PR-ploj. Skillnaden med The Magnetic Fields är att de faktiskt förverkligade sin galna, tokiga, briljanta och skruvade idé om en trippel-LP med exakt det som titeln avslöjar: 69 kärlekslåtar.
Hjärtat av The Magnetic Fields består av den tystlåtna bandledaren Stephin Merritt och multiinstrumentalisten Claudia Gonson, som träffades på 80-talet och snabbt formade en vänskap över deras gemensamma musikintresse (vilket mer specifikt bestod av de skumma ackorden i David Bowies tidiga låtar). Ur Merritt och Gonsons vänskap formades slutligen The Magnetic Fields, som kort därefter fick ytterligare tillskott av cellisten Sam Davol och gitarristen John Woo. Mot slutet av 80-talet släpptes en begränsad utgåva av deras första album Distant Plastic Trees genom ett litet skivbolag som enbart distribuerade musiken till Japan och Storbritannien. Ett par år senare valde bandet att själva utge albumet i samband med singeln 100,000 Fireflies, vilket slutligen ledde till ett kontrakt med skivbolaget Merge.
Vid denna tidpunkt sågs The Magnetic Fields som ett underground elektropopband med Susan Anway som frontkvinna. Dock varar inget för evigt när det gäller The Magnetic Fields, och deras första transformation osade i luften redan då. Uppföljaren The Charm of the Highway Strip skulle visa sig stå i stor kontrast till vad de tidigare gjort. Stephin Merritt tog över som frontman och plötsligt försvann den kvinnliga sångrösten i utbyte mot Merritts välkända basstämma. Musiken skulle se en förändring likaså – de ljusa och glittriga syntarna tonades ned till fördel av en lo-fi country-ljudbild med mer gitarrer, där deras notoriska elektropop var mer dold än tidigare. Plattorna Get Lost och Holiday följde, och tätt därpå påbörjades skisserna på vad som slutligen kulminerade i 69 Love Songs.
En trippel-LP bestående av 69 låtar med en speltid på 2 timmar och 45 minuter är minst sagt enormt mycket musik, men vad som imponerar ännu mer än den stora ambitionen är hur lättsamt bandet närmat sig detta projekt: 69 kärlekslåtar är allt som utlovas, knappast mer eller mindre. Det utlovas varken kvalitet (även om det förekommer) eller en samhörighet i musiken. Bandet verkar inte heller vara särskilt fokuserade på att förmedla en övergripande slutsats, förutom att första låten Absolutely cuckoo börjar på bokstaven: A och slutspåret Zebra på bokstaven: Z. Antalet låtar är allt du får – take it or leave it.
Låtarna må stundtals skifta genrer kvickt – från syntpop rakt in till kammarpop – men tack vare bandets simpla arrangemang hänger man lätt med i de snabba svängarna. Lika kvickt skiftar de kärleksrelaterade texterna; vare sig det är hjärtesorg, förälskelse, lycka eller olycka får varje tema sin tid i rampljuset. Även sången på albumet visar på mångsidighet, och växlar ofta mellan Gonson, Merritt, Shirley Simms och gästsångarna LD Beghtol och Dudley Klute. Varenda en av dem, tack vare Stephin Merritts genialiska textförfattande, utgör en höjdpunkt på plattan. Variationen gör det skonsamt att som lyssnare tackla indiepopens Mount Everest.
Inledningsspåret Absolutely Cuckoo är ett bra första smakprov: munter musik med en underliggande bitter ironi är en kombination som återkommer på många låtar, bland annat på The Luckiest Guy on the Lower East Side. Denna nice guy strålar av lycka eftersom han har en fin bil, men tyvärr är han också “(…) The ugliest guy, on the Lower East Side” som Dudley Klute sjunger i slutrefrängen. Ironin kan dock smaka ännu bittrare, vilket Merritt visar på Papa Was a Rodeo, där han utlägger sin tuffa uppväxt som resulterat i en rädsla för att öppna upp sig. Med ett hårt yttre försöker han skrämma bort sin partner, bara för att senare få reda på att de delat liknande upplevelser; “What a coincidence, your papa was a rodeo, too” konkluderar han i låtens sista andetag.
I samma låt ser Merritt till att ingjuta en återkommande del i hans textförfattande. Via hans karaktärer utforskar han teman som könsindentiet och sexualiet genom suggestiva hintar. I Papa Was a Rodeo framställs detta enbart via smeknamnet “Mike” som Merritt förklarar bakgrunden till i en intervju: “The song is heterosexual with a homosexual tease, because until Shirley sings you don’t know Mike is a woman”. Likt den samtida textförfattare Stuart Murdoch från Belle and Sebastian som skrev om könsöverskridande identiteter, lämnar både Murdoch och Merritt det öppet för lyssnaren att tolka relationen.
Dessa känslosamma redogörelser sker över albumets mjuka instrumentation. Merritt och bandet använder magra ukuleles, tunna banjos och milda harpor som om det vore ett maxat popalbum till den stora massan. Melodierna är simpla och väluttänkta, men själva ljudbilden ställer sig i stor kontrast till hans mainstream-influenser. Det hela resulterar i samma trallvänliga musik som ABBA – minus allt glitter och glamour.
69 Love Songs är som nämnt skriven med en satirisk ton, där vissa låtar uppvisar albumets parodiska inslag mer än andra. Tydligt framträdande blir dessa på Punk Love med sin löjliga instrumental, eller mellan raderna på albumets mest ömsinta ballad The Book of Love. Stundtals skrotas dock satiren och parodin, ibland är Merritt bara självrefererande utan att sträva efter någon vidare komisk eller dramatisk effekt som på I Don’t Want to Get Over You som lyfter hjärtekross över virvlande syntar och gitarrer. Här velar han mellan att behandla sitt krossade hjärta hos psykologer eller att lunka kvar i hjärtesorgen, dricka vermouth och läsa Albert Camus – så som man gör efter att man blivit dumpad.
Höjdpunkterna på 69 Love Songs är för många för att nämnas. De kanske inte är uppenbart vid en första lyssning, men spenderar man tillräcklig tid med albumet kan man fortsätta upptäcka nya favoritlåtar gång på gång. Visst finns det lågpunkter också, och oftast faller den skulden på plattans mest löjliga ögonblick som Experimental Music Love och How Fucking Romantic. Visst är det dåliga låtar, men är inte det poängen? Merritt placerar dessa katastrofala spår så pass taktiskt att det fungerar till hans fördel och visar att imperfektioner bara bidrar till hans exceptionella album.
Efter släppet av albumet hyllades Stephin Merritt som en av sin generations bästa låtskrivare, samtidigt som musiktidningarna utnämnde 69 Love Songs till ett mästerverk. Det var uppenbart att Merritt hade lyckats göra något så unikt och vardagligt i ett och samma svep. En turné följde, där hela albumet framfördes utspritt på tre konserter. Deras dåvarande uppställning varade dock inte länge: Gästsångarna LD Beghtol och Dudley Klute hade bidragit med sitt, och efter turnén var endast kärnmedlemmarna kvar.
Kanske var Merritts år som rockjournalist på Spin och Time Out New York nödvändiga för att kunna skapa ett så mångsidigt projekt som detta. 69 Love Songs är ett album som vägrar kategoriseras, samtidigt som det både upprätthåller och river ned välkända pop-konventioner. Dualiteten är knivskarp, något som endast kan komma från någon med en så välvässad penna som Stephin Merritt. The Magnetic Fields lyckas blanda humor och tragik, imperfektioner och perfektioner på 69 Love Songs. Visst, det är mycket att ta in med 69 låtar, men för att citera Merritt i Book of Love: “Some of it is just transcendental / Some of it is just really dumb”.
Hela albumet hittar du här!
Vidare läsning & lyssning:
Stephin Merrits liveuppträdande av I Don’t Want to Get Over You
LD Beghtols bok 69 Love Songs tillhörande bokserien 33 1/3
Min favoritlåt från albumet: All my Little Words
Gail O’Haras dokumentär Strange Powers (2011)
