Det är kanske inget nytt tillskott i Annie Ernauxs författarskap med Jag har inte kommit ur min natt, men även här visar den franska nobelpristagaren varför hon är en mästare på att återvända till de teman hon behärskar bäst.
Det finns en särskild skärpa i nobelpristagaren Annie Ernauxs verk. Hennes böcker står inte ensamma, utan bildar tillsammans ett sammanhållet projekt. Ett författarskap där livet ständigt återvänder som material, där det personliga alltid öppnar upp mot något större.
När jag tidigare recenserat översättningarna av Annie Ernauxs verk har gränsen mellan autofiktion och ren självbiografi varit ett ofrånkomligt ämne. När jag läser Marie Björkmans översättning av Jag har inte kommit ur min natt hamnar jag där igen. Den här gången skriver Ernaux om åren som leder upp till sin mammas död 1986, från demensdiagnosen, till långvården och vidare mot döden.
Texten existerar i ett dagboksformat, det som händer känns oavslutat, fragmenterat och rymmer inom korta anteckningar. De upplevs som exakta och nästan torra nedslag i en berättelse som rör sig mot döden, där Ernaux själv sätter tonen för vilken typ av bok det här är:
“Det här som jag skriver är inte litteratur. Jag ser skillnaden gentemot böckerna som jag har skrivit, eller snarare gör jag inte det, för jag kan inte skriva annat än detta…”
Vad gör kritikern här? Om texten inte vill vara litteratur. Det är både en ursäkt och en utmaning. Men etiketten kanske inte spelar någon roll, det kanske är i vägran att definiera sig som litteratur där boken hittar sin form. Som läsare slutar man jaga efter etiketten och lyssnar istället på rösten som försöker hålla kvar en människa som glider bort.
”Ernaux vänder även blicken mot sig själv, här blir mamman en spegelbild och en framtidsbild”
Det personliga och kroppen står i bokens centrum. Vi ser stödstrumpor som korvar sig, rockar som öppnar sig i ryggen och munnen som inte längre hittar till kakan. Det är råa beskrivningar utan sensationslystenhet, sakligheten gör det tungt att läsa.
Ernaux vänder även blicken mot sig själv, här blir mamman en spegelbild och en framtidsbild. “Den sticker i ögonen: hon är min ålderdom..”Det hårda tonläget är medvetet, hon lindar inte in och förskönar utan gör plats för den blandningen av känslor som lång sjukdom rymmer. Kärlek, trötthet, skuld och ibland lättnad. Ömheten ryms inte i orden men den finns i rutinerna, i handlingarna i att raka hår, klippa naglar, mata, lyssna och komma tillbaka nästa dag.
I förordet klargör Ernaux att sidorna inte ska läsas som ett objektivt vittnesmål om långvården utan som ”återstoden av en smärta”. Trots det finns det en lågmäld men tydlig politisk nerv i boken, kroppar i vårdens korridorer, kvinnors åldrande och skammen kring beroende och omsorg. Ernaux vägrar försköna det men hon vägrar också att titta bort.
Hon har ibland kritiserats för att bidra till en självcentrerad litterär trend som avfärdas som navelskåderi. Men i Ernauxs författarskap är jaget aldrig bara en privat plats. Hon använder det som ett verktyg för att förstå världen omkring sig. Hennes erfarenheter är inte isolerade utan reflekterar ofta det samhälle hon lever i, dess klassklyftor, normer och maktordningar.
När Ernaux skriver om sin mamma, sjukdomen, skammen och sorgen är det inte bara en dotters berättelse. Det är också en berättelse om långvårdens brister, omsorgens gränser, kvinnors villkor och vad som händer när kroppen sviker. Det personliga rymmer det politiska och i Ernauxs verk handlar det inte om stora gester utan om små detaljer i vardagen.
Jag har inte kommit ur min natt rör sig i gränslandet mellan litteratur och vittnesmål. Det är en bok där minnet inte bara återges, utan undersöks. Där det som sker i det lilla också säger något om det stora. Ernaux skriver om sig själv, om sina egna erfarenheter. Men hennes jag blir inte bara en inblick i hennes känsloliv utan även ett sätt att förstå det som pågår runt omkring. Och i den här berättelsen om förlust, omsorg och åldrande lyckas hon återigen göra det mest privata till något som angår oss alla.
