Allt jag gör, kan någon från Danderyd göra bättre

Vad har alla stockholmare som jag inte har? Jag har stirrat mig blind på den frågan i evigheter nu. Jag är väl rolig och snygg och smart, men liksom inte så rolig och snygg och smart som folk från Stockholm är. Är det den medfödda självsäkerheten? Statusen? Min egen problematiska glorifiering av innerstan? Det spelar ingen roll, för oavsett vad så känns det som att de alltid är lite finare, lite bättre. Stockholmare har redan allt. Modiga, självsäkra, världsvana. De lever liksom i ett helt annat universum som jag inte har tillgång till. Allt jag gör, kan någon från Danderyd göra bättre. Ur vägen! Här kommer adeln från Hufvudstaden! Icke ska de tvingas andas samma luft som pöbeln!

Jag är inte ens från en liten stad. Jag borde verkligen inte känna mig så osäker? Ändå kan jag inte komma över det faktum att varje gång jag befinner mig i en stockholmares närhet så känner jag mig mindre och betydelselös. Endast ljudet av det ack så karaktäristiska Stockholms i:et sätter mig på helspänn. När jag pratar med dem tänker jag att de, i deras huvud, ger mig en liten klapp på huvudet. Fastän jag vet att ingen tänker så? Folk har väl hyfs. Det är en så ocharmig och osympatisk bild av verkligheten att leva efter, ändå kan jag inte sluta.

Jag var på fest, i Stockholm, med min vän, som är från Stockholm, och hans vänner, som alla också var från Stockholm. Det var som att befinna sig med människor från en helt annan värld. Är vi verkligen uppvuxna endast timmar från varandra minns jag att jag tänkte medan jag låtsas-skrattade åt ännu ett skämt jag inte förstod. Vi var ändå alla vita medelklass-kids, med samma musiksmak och likadana kläder. Hur kunde vi vara så olika? Jag skämtade om att jag “var från landet” (vilket är genuint stötande mot de som faktiskt är från landet) för att hävda/legitimera/ursäkta mig själv. Försökte scanna tunnelbanebiljetten smidigt och världsvant, men herregud, jag hade ju inte ens SL-kort utan KÖPT ENGÅNGSBILJETT VIA APPEN som en jävla n00b. Hittade ingenstans. Kände mig ful och töntig. Sa något med dialekt. Alla här kan se på mig att jag inte är härifrån. På bussen hem från festen sa någon liberal till mig att han faktiskt tycker att stockholmare är lite bättre än alla andra i Sverige. Hade hellre dött där och då än att han skulle fått se hur ledsen jag blev.

Jag pluggar också Medie- och Kommunikationsvetenskap och Journalistik, vilket har beskrivits sedan antikens Grekland som det absolut minst tacksamma ämnesområdet om man vill träffa folk från olika delar av Sverige. Föreställ er detta: första dagen på universitetet, vi har namnrunda (“säg vad du heter, var du kommer ifrån och vad du gillar att göra på fritiden!!!!!”) och så pass många säger att de kommer från Stockholm att det blir pinsam stämning. Det mynnar ut i att folk börjar säga vilket område av Stockholm de kommer ifrån (kanske var det till och med någon som sa vilken gata?) för att kunna separera sig från resten av gruppen. Praktexempel på ett nästintill komiskt behov att att hela tiden sticka ut och inte vara som alla andra. En sorglig storstadstvångstanke, ett desperat försök till status, ett patetiskt fastklamrande vid individualismen.

Jag är väl heller inte bättre än allt det där. Jag vill också sticka ut, vara den som blickar dras till, gå först i ledet, skratta högst. Det är klart jag vill det! MAN ÄR VÄL INTE DUM. Jag fattar hela namnrunde-individ-grejen. Första dagen på universitetet, nytt folk, ny omgivning, helt självklart att man vill sticka ut! Visa alla att hej här är jag! Jag har massa att komma med! Klart ni vill hänga med mig! Det bara kändes så otroligt sorgligt. Ville bara säga till dem att vet ni inte att ni redan är på toppen? Ni är redan roligare och snyggare och smartare. Ni skiljer er redan från mängden, för ni har allt. Vi ser er som individer, för ni är redan någon. Men så kan man ju inte säga.

Jag vill inte vara från Stockholm egentligen. Det hedrar mig att inte vara det. Jag har vänner som tycker att jag är rolig och snygg och smart, som till och med tycker att jag är roligare och snyggare och smartare än alla storstadskids. Tillåt mig att flexa! Stockholm I’m doing just fine without you! Men trots det så finner jag mig själv tänkandes att folk skulle tycka om mig mer om jag var därifrån. Jag är fruktansvärt medveten om hur orimligt det är att tänka så, men det går inte att sluta. Jag kan verkligen inte sluta bry mig.

Men det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på avståndet mellan vagn (mig) och plattform (dem). Allt pågår väl bara i mitt huvud. Visst, stockholmare beter sig annorlunda mot mig när jag säger var jag kommer ifrån, men jag beter mig ju också annorlunda gentemot dem. Bortsett från liberalen på bussen är det ingen som rakt ut har sagt till mig att jag inte är som dem. Det är väl främst jag som tänker och tror och hittar på att stockholmare hela tiden går runt och nedvärderar mig i sina hjärnor. Jag som höjer dem till skyarna baserat på så onödiga komponenter som vilken geografisk plats de föddes på. Jag som för evigt bryr mig. Ett sorgligt mindervärdeskomplex, en inbillad verklighet, desillusioner som går omlott och förstärker varandra. Nästa gång det blir min tur i en namnrunda kanske jag bara ska säga hej jag heter Ellen på fritiden tycker jag om att vara med kompisar och just det jag är från Stockholm också och ingen skulle väl bry sig mer eller mindre för det.