För ingen människa fastnar men alla avsked gör
När jag blev stor låg mörkret i vägen för marken
så jag såg inte vart jag gick
förens jag stod i hallen.
Det var november och jag hade på mig gympaskor
för vem bryr sig om kyla
när mamma inte längre påminner dig om att du fryser.
Vi satt i soffan och jag undrade vad som syntes och vad som bara kändes.
jag hoppades att natten skulle ta bort färgen från mina kinder
ville inte att det skulle synas hur kort jag hade levt.
Utanför fönstret hade jorden gått under
men innanför glaset angick det inte oss.
Det va en döv natt
jag har aldrig hört sån tystnad förut
Inga ord hörde ihop med sin mening
Varje ljud behövde uppfinnas på nytt
Mörkret bet sig själv i tungan och hoppades att någon annan skulle gå in först.
Jag tror väggarna höll andan för att inte väcka dagen
Eller så var det vi som viskade för att inte störa natten.
Det var jag som började.
Det är alltid jag som börjar.
Vill inte hinna ångra mig för mycket innan jag klär av mig kroppen.
När det var dags, drog jag ner dragkedjan i huden och klev av scenen
satte mig på sängkanten och lät kroppen ta resten.
Jag visste att när jag tog på mig huden igen så skulle den ha hamnat utochin
Det blir så när man måste hinna med det sista tåget hem.
Efteråt rasade kulissen ner och kvar blev två kroppar som ville tillhöra någon annan än sig själv.
Vad jag än gör kommer jag alltid bli sist kvar på jorden.
Inte ensammast i världen men tillräckligt ensam för att göra allt du ber om.
Förlåt att jag ljuger mer än jag ler
jag vet inte när det blev såhär
Måste ha hänt nån gång mellan tonåren och midnatt.
För när jag blev stor låg mörkret i vägen för marken
Så jag såg inte vart jag gick
Förens jag stod i hallen
och ville åka hem.
What doesn’t kill you makes you wonder
När du gick
satte jag mig på sängen och tänkte,
nu somnar jag aldrig igen.
För nu går tiden sönder
och jag har glömt bort hur man gråter
för hissen har stannat i halsen
och tårarna har trasslat ihop sig
med allt som inte går att förklara
och om jag inte är dum, vad är jag då?
Den första veckan grät jag inte.
Jag ringde bara ett nummer
betalade 200 kr
visste att
om jag börjar känna nu
kommer det aldrig sluta kännas
Och jag har inte tid för att bli långsam
Så jag gick på mina möten
Sa lite som va sant,
lite som var falskt
Vet själv inte vilket som var vilket,
Hur ska jag kunna veta
när allt blev dåtid
så fort du gick.
Man ska inte bry sig om sånt som händer på natten
Hur ska vi annars överleva våra ungdomsår
Men ändå kunde jag inte hjälpa att tänka:
från och med nu
kommer
Innan
vara allt jag längtar tillbaka till.
Jag har lagt timmar och tusen på dig
Du har lagt dig
i en annan säng
och somnat.
På en tisdag kom gråten
Grät så där som man gör när tårarna tränger sig före alla andra i kön
Fick sätta tänderna i handen för att inte trilla av kroppen
ville slita sönder sorgen men visste inte vart den satt
Såhär ledsen kan ingen annan va
tänkte jag,
sen kände jag hur huden sprack för att göra plats åt orden som aldrig sas.
Det finns dem som har oturen att älska dig.
Du har en syster och en mamma som säger
jag älskar dig
varje gång
ni lägger på.
Vad hade hänt
om jag sa som det var?
Om jag sa;
Han är en av dem.
Hade de trott mig?
eller hade dem bara svarat;
Han skulle aldrig.
En dag hoppas jag att glömmer bort ditt namn
på en fest
i mörkret
under en lampa
En vän till en vän frågar;
Vad hette han?
Och efter en stund svarar jag:
Jag minns inte.
För just där jag är då
minns jag inte längre namnet på rädsla
och ditt ansikte syns inte längre bakom tiden
för du har fastnat i dåtidens dygn
och får du aldrig det du förtjänar
så vill jag att du ska veta
att
jag hatar dig
även när jag inte längre minns dig.
Lycka är
att inte längre minnas.
Lycka är
att gå förbi dig på perrongen
och le.
Alla vill till himlen, men få vill ju stå i kö
Man ska inte springa på is
det lärde jag mig andra gången jag fick hjärnskakning
den första gången jag skakade på huvudet
var det för att komma undan.
Jag hade ljugit om vem jag va
och behövde stå till svars
när minnesförlusten skulle ta med sig mitt namn till gästboken.
Jag sa att jag hade blandat ihop mig själv med nån jag sett på stan
Då slog minnesförlusten mig i ansiktet och sa:
jag ska se till att det enda du får behålla är dem som har lämnat.
Och så blev det.
För nu minns jag inte längre numret till 1177
men jag minns numret på alla dem som kollat bort
Man ska inte jaga fåglar på vintern
det lärde jag mig första gången jag sprang på is.
Fåglar som flyger på vintern är alltid på väg bort
det sa min lärare till mig när hon ville att jag skulle släppa stenen.
Jag släppte inte.
Jag la stenen i byxfickan istället och väntade på en annan himmel.
När klockan slog senare
hade jag blivit tio storlekar större men två gånger fattigare.
Stenen är större än hjärtat på dem gift sig
men ändå prickar jag inget annat än marken.
Stenar faller och fåglar flyger
det är bara sånt man måste lära sig skrek kvinnan i kassan
innan jag betalade priset för att få komma in på klubben
En gång liftade jag upp till himlen,
jag ville fråga vad som händer efter döden
men när jag kom fram va gud inte hemma
så jag fick fråga ett moln som dröjde kvar på baren istället
Molnet spottade ut tuggummit på mänskligheten och sa:
du fastnar i den sista stunden du log.
Även om leendet bara är en imitation? frågade jag
Molnet nickade och svepte sista slatten.
Vilken besvikelse tänkte jag och föll ner på jorden igen.
Ett lik som ler
kunde lika gärna varit jag som tog fel känsla vid fel tillfälle
Sånt där händer mig ibland
Säger förlåt när jag egentligen menar slå hårdare tills du fattar vem som har vunnit.
Rycker på axlarna när de frågar vad jag vill bli när jag blir stor
Men vet egentligen att cementen stelnade för ett ton år sen.
Växtvärken gör ondare när man inte får gråta framför främlingar längre.
Ingenting går någonsin över men ingen kan stanna för den som redan sprungit om.
Idag sprang jag på isen igen för jag lär mig bara sånt jag får betalt för.
Jag hade glömt hur snabbt det går när marken är på väg åt samma håll som kroppen.
Det måste varit minnesförlusten som fick mig att kolla upp mot himlen igen.
Nuförtiden letar jag inte efter fåglar längre
det går ju inte att lita på såna som har vingar,
har jag fått höra av dem som blev kvar.
Så när en ängel knackade på min dörr i onsdags sa jag bara:
nej tack det är bra
jag ska inte ha någon som är odödlig
jag ska ha någon som fastnar med tungan på isen för att få smaka på vintern.
Som trillar ner i botten bara för att få känna kittlet i halsen.
En som faller sig fram med händerna greppade om himlen.
Texter: Hanna Rosén
