Yves Tumor sjunger knappt en ton rätt men det låter helt perfekt

Det är verkligen svårt att tro att Yves Tumor är mänsklig. Så känner man i alla fall när Sean Bowie rusar in på Linnéscenen till tonerna av öppningsspåret God Is A Circle. Att det här är ett framträdande som tagit sig hit i nåt tefat från en galax långt långt borta. 

Yves Tumor, klädd som en queer Sid Vicious på BDSM-klubb, och ett kompband som lika gärna kunde ha spelat i Steel Panther, ger jantelagen en svidande spark i skrevet. Det blir direkt tydligt att det inte finns en gräns, en regel eller en norm som de inte är beredda att bryta. 

Yves kastar sig runt på scen till en vägg av oväsen. Hens raspiga röst svajar genom spåren Echolalia och Gospel For A New Century och får en i stunder att tänka, “ska det verkligen låta så här?” och i andra stunder “åh ja, det ska det verkligen”. Dynamiken switchar nästan snabbare än man hinner registrera. Och trots att musiken till synes är helt vanlig jäkla hårdrock, med groove-bas och de grabbigaste av Van Halen-solon så utförs det på ett sätt som får en att ifrågasätta allt man vet om musik. 

Yves sjunger knappt en ton rätt men det låter helt perfekt. Det mesta av musiken består av fullkomligt jäkla oljud och bandet känns helt otajta men ändå som om de telepatiskt pratar med varandra så att det blir otajt på det mest fantastiska sättet.

”Det tycks bara finnas ett mål: att maxa. Och när det maxats: maxa ännu mer”

Det finns ingen som helst tid för nedtrappning. När Jackie känns som den bästa rocklåten som någonsin har skrivits, kommer låtar som Misbehave och Kerosene och överträffar sig själva. Det tycks bara finnas ett mål: att maxa. Och när det maxats: maxa ännu mer. Inte ens ljudteknikerna vågar säga ifrån när hen ber dem maxa PA:t. De bannemej gör det och allt rundar.

Yves Tumor hela scennärvaro är också utomjordlig. Kroppsspråket och hens agerande känns som ren satir på cis-normen, livemusiken och hela mänskligheten. Det är artister som Yves Tumor som får oss att ifrågasätta allt vi vet om musik. Det är artister som Yves Tumor som får oss att älska musik.

Den kopiöst distade musiken är lika delar guilty pleasures som att se en jäkla skräckfilm. Det är svårt att inte bli förälskad men samtidigt livrädd. Ungefär som att se ett AI-porträtt. Allting känns helt rätt men samtidigt är det någonting som skaver. I detta fall på ett helt underbart sätt. 

Konserten får dessvärre ett märkligt slut när kvällens frontperson rusar av scenen i vrede. Vad som tycks ha hänt är att en tjej fått en smäll in i kravallstaketet, av några snubbar. Det blir stel stämning på scen tills Yves Tumor skriker att alla kvinnor får tillstånd att smälla till män som beter sig illa. “They are not here to see you! They are here to see me!” Sen lyckas de toppa sig själva i två låtar till. 

Tydligen kan vi inte ha fina saker i det här landet utan att förstöra det. Way Out West förtjänar inte Yves Tumor. Sverige förtjänar inte Yves Tumor. Mänskligheten verkar inte förtjäna Yves Tumor.