Young Royals-effekten: varför en svensk ungdomsserie blivit populärare utomlands

Young Royals är, som ni säkert redan vet, en svensk Netflixserie som kom ut sommaren 2021. Jag, som många andra, streckkollade hela serien i ett svep, och när jag sett klart tyckte jag ändå att den var bra. Jag fastnade för karaktärerna, jag tyckte skådespeleriet var underbart, och jag fann den tillräckligt spännande för att efter varje avsnitt vilja se vidare. Jag uppskattade att den ibland var väldigt förutsägbart tonårserie-ig, med klassiska troper såsom första kärleken, avundsjuka och osäkerhet. Men å andra sidan kunde jag tycka att självaste pacingen var lite off. Serien har ju bara sex avsnitt, och därför behövde hela första säsongens plotline klämmas in på lite mindre än sex timmar. 

Så, jag hade inte några särskilt intresseväckande reflektioner kring Young Royals. Jag gick vidare i livet, opåverkad. Och med tanke på min oerhört mellanmjölkiga inställning till serien måste jag säga att jag blev väldigt chockad när jag såg hur extremt populär den är. Bara någon vecka efter premiären satt jag och scrollade på TikTok, och plötsligt såg jag video efter video om Wilhelm (Edvin Ryding) och Simons (Omar Rudberg) förbjudna kärlek. På vad som kändes som över en natt fylldes nätet av hundratals artiklar, fanpages och fanart; skådespelarna fick hundratusentals nya följare på Instagram, även de som bara hade någon enstaka replik här och var. 

Sedan upptäckte jag ett återkommande tema: alla hardcore Young Royals-fans verkade vara… icke-svenska? Skådespelarnas kommentarsfält bestod till en stor del av spanska, portugisiska och engelska, varav meningen “Come to Brazil” utgjorde majoriteten av kommentarerna.  Alla jag pratade med om serien här hemma höll med mig om att den inte är särskilt banbrytande, utan kanske till och med lite överhypead. Varje dag såg jag nya videoklipp och bilder på Edvin Ryding med hela svärmer av fans runt sig i Paris, medan man här i Sverige knappt hade reagerat om man såg honom på stan. Kanske hade man sagt till någon i förbifarten: “Jag såg Edvin Ryding idag.” Men inte mer än så. Varför? Varför har Young Royals blivit så extremt populär världen om — utom i Sverige? 

För det första tror jag att det till en stor del handlar om Sveriges förhållande till kändisar och kändiskultur – och jantelagen. Visst har vi en viss idolkultur, men den verkar absolut inte vara så stark som i USA till exempel. Kändisar blir inte svärmade med paparazzis varje gång de lämnar sina hus, och några av de största kändisfamiljerna i Sverige, till exempel Wahlgren/Ingrosso-familjen, kan gå runt på stan utan bodyguards utan att bli särskilt störda (om man räknar bort någon 12-åring som vill ta en bild med Bianca). Det känns bara som att vi svenskar inte riktigt bryr oss om kändisskap på samma sätt — förmodligen på grund av jantelagen — ingen ska anses vara bättre än någon annan. Jag tror att majoriteten svenskar har janteinställningen så djupt inrotat inuti oss att vi inte ens vill ge kändisar vi gillar uppmärksamhet. Även om man är ett fan av Benjamin Ingrosso och såg honom gå nedför gatan hade man nog inte ens velat gå fram. Man hade tänkt att, vad fan, han får ju ändå så jävla mycket här i livet.

Så – jantelagen är en av största anledningarna bakom att Herrarna Ryding och Rudbergs brist på hype här i Sverige. Men det är kanske inte hela anledningen. Jag tror att det också har att göra med Omars före detta liv som medlem i The FOOO/The FO&O. Trots att ingen utomlands minns honom från pojkbandet som gav oss den genialiska låttexten “don’t step on my kangaroo”, har nog många svenskar svårt att släppa hans förflutna. Detta tycker jag bevisades för ett par veckor sedan i första deltävlingen av Melodifestivalen. Jag tänkte att det nästan var givet att Omar skulle gå vidare till final, i och med att han har fått så himla mycket nya fans och följare det senaste året. Men han åkte ut ur Mello – kom inte ens till andra chansen. Då insåg jag varför: det är bara svenskar som får rösta. Det kanske hade varit andra puckar om Omar tävlade i Brasilien eller Argentina. Alldeles för många svenska ungdomar minns Omar som snubben som dansade på Svampen vid Stureplan och sa att han “nog var lite för bra för Melodifestivalen”.

Sedan tror jag att Young Royals har blivit populär utanför Sverige just för att den är så svensk. Det “skandinaviska” sättet att göra ungdomsfilmer och serier på är någonting resten av världen är ovana vid — att det ska vara lågmält, att dialogen ska vara så realistisk som möjligt, att ungdomar ska spelas av ungdomar. Jag tror detta är främsta anledningen bakom SKAMs extrema internationella popularitet för ett par år sedan. Visst, vi i Sverige tyckte att SKAM var fett bra, men amerikaner tyckte den var fett jävla helvetesbra — jag anar att det var alldeles ovant för dem att se en så verklighetstrogen ungdomsserie. Även om jag kan tycka att Young Royals känns mer klassiskt dramatisk än SKAM på så sätt, med en tydligare dramaturgisk kurva, är poängen densamma.

För oss är det ju ingenting nytt att ungdomsserier ska kännas genuina. Sedan finns det ju dock absolut exempel på svenska tonårsserier som, likt de amerikanska, är så brutalt out-of-touch att de  får en att vilja skrika “Ingen har någonsin sagt det där!” (SVTs Festen, vi alla kollar på dig.) Men om man lite generellt jämför svenska serier med de mest populära amerikanska ungdomsserierna enligt IMDb — Pretty Little Liars, Teen Wolf, Riverdale, 13 Reasons Why, et cetera — märks dessa drastiska skillnader. I de amerikanska är skådespelarna alltid jättesnygga och 25+ år gamla, och allt som karaktärerna gör och säger har ett tydligt syfte för att driva handlingen vidare. Och det är inget fel på sådana serier — de gestaltar en överdriven verklighet, vilket såklart kan vara underhållande på ett annat plan. Men det är kanske en av anledningarna till att folk som bor i länder där den typen av ungdomsmedia dominerar, börjar älska serierna vi skapar här i Sverige. Den lilla ingen-får-hyllas-mer-än-någon-annan och realism-är-viktigare-än-handlingen-bubblan vi lever i här i Norden känns förmodligen mer spännande för folk från andra traditioner. 

Sedan går det inte heller att glömma att Young Royals faktiskt är en HBTQ-serie, någonting som vi kanske tar för givet i Sverige. Trots att homofobi inte är ett icke-problem i Skandinavien, så är läget bättre här än i många av de länder där Young Royals är populär. Trots att HBTQ-tematiken finns där, så läggs det inte så jättemycket fokus på det. Alla på skolan vet att Simon är gay, men de varken kommenterar det eller bryr sig särskilt mycket om det; de bryr sig mer om det faktum att han är en “externare”, det vill säga han inte bor på internatskolan. (Så egentligen byts homofobi ut mot klasshat: “Det är okej att du är homosexuell, Simon, men det är inte okej att du inte är rik. Det fattar du väl?”) När videon på Wilhelm och Simon läcks är det inte så att eleverna på Hillerska bryr sig om att Wilhelm potentiellt är gay, utan de kritiserar snarare det faktum att någon elev har stått och smygfilmat dem. Jag får känslan att i en amerikansk Young Royals hade dramat byggt på att skolan får reda på att Wilhelm, kronprinsen, är gay. Så – mycket i serien tar vi nog för givet i Sverige. Bara detaljen att Felice blir arg på August när hon får reda på att han varit otrogen med Sara, är ovanligt. I en dåligt skriven ungdomsserie hade Felice i stället blivit arg på Sara.

Det finns många anledningar till att den svenska publiken inte tycker om Young Royals lika mycket som folk runtom världen. Jag kan nästan tycka att det är synd att den inte är lika hyllad här. I min mening är karaktärerna inte alls så platta som folk påstår, och de kommer verkligen till liv med ett manus som känns realistiskt. Dessutom har Young Royals otroliga skådespelarinsatser — speciellt Edvin Ryding som så väl porträtterar den ängsliga och osäkra kronprisen Wilhelm. Jag kan slutligen även tycka att det är synd att vi svenskar tar den här typen av queer- och kvinnorepresentationen för givet. Vi borde vara tacksamma för att serier som Young Royals får finnas, och att den ändå satte Sverige på kartan förra sommaren. Det Young Royals-skaparna kan luta sig tillbaka och minnas är att även ABBA var hatade i Sverige under ett långt tag samtidigt som de var hyllade utomlands. Kanske är det, som det gamla ordspråket lider, omöjligt att bli profet i sin hemstad.