Wilma Nea: ”Jag ville fånga känslan av att översköljas av en våg med plötslig törst på livet”
Det skulle inte ta lång tid innan värmländska Wilma Neas debut-EP Issues hyllades i landets kultursidor. Två år senare albumdebuterar artisten med skivan This Too Shall Pass som hon förutom att ha skrivit också varit med och producerat själv. Vi mötte upp henne kort efter releasen för att reda ut hur resan hit såg ut.
Hon utgår från sitt hem i Olivedal. Springer ”jäkligt snabbt” upp för Nordhemsgatan. Ner för den igen, tar valfri långgata och förbi Stigberget. Sedan ut till röda sten för att direkt vända när mobilen visar att hon sprungit fem kilometer.
– Om man pratar med mig tillräckligt länge så kommer jag börja prata om löpning. När jag flyttade hit behövde jag skaffa mig… något mer att identifiera mig med, mer än att jag skriver. Jag behövde liksom ett mer sammanhang för att inte verka tråkig eller nördig, berättar Wilma Nea.
Vi sitter i korridoren på Högskolan För Scen och Musik där Wilma Ås, som hon egentligen heter, likt flera andra akademiska esteter spenderar dagarna. Hon är en av fem studenter i hennes årskurs som läser ett program där de kan arbeta med ett självständigt projekt. Hennes är Wilma Nea. Ett projekt som både hyllats av kritiker, och som hon nyligen släppt debutalbum med.
– Just nu är det ganska mycket som pågår med skivan. Det blir det ju direkt eftersom jag gör allting själv. Först var det mycket för att jag spelade in den själv. Och att det var min prodd- och mixdebut. Som tur är tillåter min utbildning att jag håller på med det, berättar hon.
Wilma Neas debutalbum This Too Shall Pass, släpptes fredagen den 4:e mars. Och förutom att ha skrivit och spelat in skivan var den mycket riktigt också hennes debut som både producent och mixare.
– Jag bestämde mig för att göra allting själv. Anledningen till det var ju för att det var pandemi och jag bodde i Karlstad då och spelade i ett band. Men annars var det som att jag inte hade något annat musikaliskt sammanhang. Då var det bara lättast att göra skivan själv.
”Jag ville liksom bara stanna tiden och låta den få vara osläppt. Nu känns det inte så. Nu är det skönt att den är ute.”
Hur var det då?
– Det har tagit väldigt mycket energi. Jag skrev liksom alla presstexter själv och sådant också och det har tagit tid. Men jag är glad att jag gjorde det. Men natten till fredag [4:e mars] kände jag verkligen att jag ville gå in och avbryta releasen. Jag ville liksom bara stanna tiden och låta den få vara osläppt. Nu känns det inte så. Nu är det skönt att den är ute.
Kritiker brukar likna Wilma Neas musik med artister som Fiona Apple, Kate Bush och Clairo. Men om man frågar henne själv kan musiken beskrivas som jazzflirtande retropop. Den pianobaserade musiken, som nu fått chansen att utvecklas till ett albumformat, är enligt henne också en historia om att våga kommunicera sina behov, att våga släppa allting för att våga leva och att börja andas igen.
– Det är mycket självupplevt. Det är väl inget ovanligt, men det är så det har blivit. Den här skivan handlar väl om att befinna sig på en språngbräda. Tittar man på öppningsspåret, The Beginning handlar det om att vara lite bakis och förvirrad. Att allt känns tröttsamt liksom. Det jag vill fånga med hela skivan är känslan av att översköljas av en våg med plötslig törst på livet. Lite explosionsartad törst på livet som bara plötsligt kommer och den stora äntligen-känslan, berättar Wilma och fortsätter:
– Hur irriterande det än låter så var jag verkligen med om det. Det var en period där jag kände att det inte alltid var så himla kul. Framför allt om man tittar på hur jag funkade i relationer. Nu när jag ser tillbaka på det så ser jag att jag inte hade så mycket självrespekt. Eller unnade mig själv att ta plats. Eller stå för mina behov. Liksom: det här är jag och jag finns och det här behöver jag av dig.
Hur går skapandeprocessen till?
– Den brukar börja vid piano. Eller i duschen om jag varit ute och sprungit För då är man så fylld av intryck och så där. Men ofta är det pianobaserat. Jag skriver ofta på morgonen och brukar experimentera med vad det finns för musik i en när man är helt nyvaken och blank och bara tar det som finns i en innan man blir påverkad av vad som händer på ens skärm, berättar Wilma och fortsätter:
– Sen tror jag starkt på att blanda in fulkultur.
Wilma sammanfattar skivan som en tidsmarkör för vem hon var och hur hon mådde under en viss period i livet. Inte som vem hon är nu i stunden. För nu i stunden handlar det bara om att få komma ut och spela och, såklart, skriva ny musik.
Vad är din dröm? Alltså vart skulle du vilja ta din musik?
– Om jag ska tönta mig lite så skulle jag vilja skriva en musikal. Det vore väldigt kul. Och jobba med att implementera en scenföreställning i det jag gör. Jag tycker att det finns element i musiken jag verkligen tror kan göra sig i den teatraliska scenen. Jag skulle också så gärna vilja göra en duett med någon jag ser upp till. Typ Sibille Attar, berättar Wilma.
Hon tar en paus och funderar en stund, innan hon brister ut i ett tragikomiskt skratt:
– Just nu drömmer jag bara om att få spela på ett ställe där man får gage. Det verkar tydligen vara helt jävla omöjligt i dagens klimat. Folk vill inte betala gage längre, haha.
Förutom att repa inför releasespelningen på Café Hängmattan (som vi hoppas hon faktiskt får gage för), berättar Wilma att mycket av hennes tid går åt i en bil mellan Värmland och Göteborg (sjungandes, givetvis) och som sagt: löpningen. Göteborgsvarvet, tog hon bara upp en gång som på skämt. Men i år ska det bli verklighet.
Sen kommer det ju givetvis ny musik. Musik som hon hoppas ska kunna göra människor lite gladare i en annars väldigt allvarlig värld.
– Jag tror att jag bara satsar på att hålla det genuint… Eller gud vad lökigt det lät. Jag tror i alla fall på att folk behöver glad musik och humor. Det är inte samma sak som att jag stämplar mig själv som bekymmer och ångestfri, men det är verkligen som att det är där jag vill röra mig i mitt kulturella uttryck just nu. Men sen är det ju klart att jag också kan släppa en låt om ångest. Eftersom låtarna handlar om att befinna sig på en språngbräda så bottnar sig i att det funnits ångest… finns ångest. Men jag tror på den glada viben. Folk behöver lite humor och studsighet.
Wilma Neas debutalbum This Too Shall Pass är ute nu.
