Vid klassikerhyllan finns både Yohio och Proust
Jag ser framför mig två saker: Akademibokhandelns deprimerande hylla där trötta Dracula står bredvid någon nytryckt lila upplaga av Wuthering Heights. Eller, ännu värre, de faktiskt helt vulgära “klassikerna” som Modernista valde att släppa, där vi bland annat ser en tjej (?) med mintgrön sweatshirt och Yohio-blont hår stå och typ headbanga på framsidan av Oscar Wildes smått briljanta Dorian Grays porträtt. Jag skulle kunna ägna en hel text åt att spy åt skymfen dessa upplagor faktiskt är mot litteraturen. Vem ska de tilltala? Vem fan har gjort omslagen? Jag vill ha dem inför rätta.
Nummer två: antikvariaten och bokhandlarna. Jag älskar skiten och kan utan problem ägna en regnig dag åt att bara vandra från Rönnells på Östermalm, till det mindre Antikvariat Aderton eller Strindberg i Vasastan. Äldre män som inte skyr tweed och som inte säger mer än de behöver. Jag minns att jag en gång gick till nämnda Aderton på Norrtullsgatan och frågade efter Natten är ljuv av F. Scott Fitzgerald (i min mening topp tre romaner som skrivits). Då säger han bara tyst, med blicken vandrandes längs de nednötta bokhyllorna: Ah… Tender is the night… De hade den inte så jag fick bege mig vidare för att sedan hitta den på Söderbokhandeln. Jag älskar antikvariat, staden vore så mycket tristare utan dem, men det finns fortfarande problem. Den där rosa pocketen av Brott och straff till exempel; se den framför er. Jag tror jag har köpt den tre gånger, men det är inget kul. Gula sidor, mikroskopisk text. Jag kommer aldrig att läsa den. Den får, precis som den gjort där på antikvariatet, stå och samla damm.
Egentligen är inte detta en text om interiören och stämningen på diverse bokhandlar. Det är en skiss för riktlinjer i hur man kan tänka om viljan att läsa en s.k. klassiker uppstår. “Jag läser mest på sommaren”, är en fras som det kommer börja strösslas med snart och jag bävar inför det, men det är även det en annan historia. Livet är som bekant ganska kort och man kommer inte hinna läsa allt. Inte om man också vill ha ett liv, kolla senaste Succession, lyssna på Stormens utveckling och dricka öl på Babylon. Vilket man givetvis vill. Så det gäller att vara pricksäker, bulls eye man.
Jag har tyvärr inte läst så mycket som min självbild säger, men jag har åtminstone försökt läsa lite av allt. Plocka en Döden i Venedig här (kort, ikonisk), faktiskt läsa Madame Bovary pärm till pärm på littvet 1 där. Ryssarna är generellt svåra tycker jag, Bröderna Karamazov (den ligger med ett hundöra på sida 142 på nattduksbordet, ej rörd på två månader) trots att Jack Kerouac sa att det är den enda romanen man faktiskt behöver läsa. En dag, Jack, jag lovar.
Så, hur vet man när det är dags att ge upp vid sida 142 och när du likt en maratonlöpare bara ska ta dig igenom, för att få belöningen i slutet av backen? För där finns ju en av knäckfrågorna: Det är klart att det är “värt” att läsa varje strof i Den gudomliga komedin, det kommer kännas bra och det är såklart ett stort verk, men är det ditt stora verk? Favorit på att det inte är det, va. Det blir en del titel-droppande här, men så får det bara vara. Säg att det tar i snitt tre veckor att läsa en roman, i bra perioder kanske en vecka, i dåliga kanske sex. Det blir väl typ tre? Tre och en halv kanske. Då kan du läsa ca tjugo böcker på ett år. Säg femton. Fem år, 75 böcker. 10 år, 150 böcker osv. Det är inga öronbedövande siffror. Alla är inte Victor Malm, eller Sven Stolpe. Vi vill dö med tillräckligt många klassiker innanför västen, men vi vill också kolla Breaking Bad och läsa Murakami. Inte, helt, enkelt.
Det första man kan göra är ju att beta av de korta jävlarna. A moveable feast av Hemingway (läs på engelska), Älskaren av Duras, Bonjour Tristesse av Sagan om sommaren. Kanske Ormen av Dagerman för att stötta fosterlandet. Där är inte noggrannhet lika centralt. Riv av ett par sådana och ditt liv blir garanterat ett par procent bättre. Vikten av att fatta ett väl avvägt beslut uppstår när vi börjar röra oss i tegelsten-territorium. Ulysses, Anna Karenina, eller Gud förbjude, På spaning efter den tid som flytt. Den sistnämnda är kanske the hill to climb nummer 1, sju delar, knappa 4000 sidor. Jag har gett mig in i leken, läst de två första delarna, påbörjat den tredje en handfull gånger. Det gör ju givetvis ont, att påbörja en bok och sen ge upp. Men, c’est la vie, som Proust antagligen inte hade uttryckt det.
Det är inte en lätt orientering detta. Livet är ganska kort och på dödsbädden kommer en hög av mästerverk stor som stadshuset ligga orörd. Så må det vara men förhoppningsvis ligger en annan hög bredvid. Kanske är den inte större än att den kan nå taket i en kolonilott i Vitabergsparken. Det är ok, tror jag.
