Fiktionen ljuger i alla fall inte om att den ljuger
När verkligheten kan förnekas med fake news och alternativa fakta – vad händer med den litterära lögnen?
Vendela Lundegårdh undersöker sanningen i den nya och gamla litteraturen.
För några år sedan träffade jag en kille som anklagade mig för att ljuga. Vi var vid tillfället arton år, med allt vad det innebar. Världen som öppet stod och såg på oss, vilket jag tror var den främsta anledningen till att vi inte fattade mer tycke för varandra. Det fanns så mycket mer att uppleva, platser att upptäcka, den eggande tanken om möten som kunde ske runt nästa gathörn. Han skulle studera till läkare och jag hade precis kommit in på en kurs i kreativt skrivande på Sundbybergs Folkhögskola. Vilket han för övrigt tyckte var modigt. Du är så modig, kunde han säga. Vad han menade var att det var besynnerligt hur jag kunde lägga så mycket tid, tankar och pengar på något som med så liten chans skulle ge mig ekonomisk utdelning. Själv hade han haft en barnslig tanke, det är hans ord inte mina, en barnslig tanke att hålla på med film.
Vi hade träffats ett tag när han med stort allvar såg på mig och frågade hur ofta jag brukade gråta.
– Åh, hela tiden, svarade jag. Jag är verkligen hemskt känslig!
– Du ljuger! ropade han då, med vad jag minns som något både självbelåtet och föraktfullt i rösten.
Med rävaktig blick förklarade han för mig att han några dagar tidigare ställt mig samma fråga, men att jag då svarat tvärtom. Jag gråter aldrig. Så nu hade han minsann ertappat mig med en lögn! Och lögnen var oförlåtlig! Den var ett stort svek! Jag skämdes och försökte förklara mig. För trots att anklagelsen ju låg där i hans mun och slog ut som små rosor på mina kinder, tyckte jag inte att jag hade ljugit.
”Att diktning (och därmed viss ’lögn’) ibland är nödvändig för att komma åt en djupare sanning.”
Ett klassiskt citat av Goethe lyder: ”Man måste vara en lögnare för att kunna framställa sanningen så som den är”. Han uttrycker en idé om att sanningen kräver viss grad av fiktion och konstnärlig manipulation för att kunna förmedlas. Att diktning (och därmed viss ”lögn”) ibland är nödvändig för att komma åt en djupare sanning.
Mina olika svar var inte en medveten lögn, snarare en spegling av tillfället då frågan ställdes. En dag kändes gråten nära, en annan dag avlägsen. Dessutom befann jag mig i början av något, ett vuxenliv, en förälskelse, där varje känsla kändes ny, ofärdig, värd att testas. Jag svarade som jag kände just då. Och där låg sanningen: i växlingen. I motsägelsen. I mig.
Om den fiktiva skönlitteraturen är på väg att dö, är en fråga som allt oftare skaver i mig – inte bara som läsare, utan som skrivande människa. Vi lever i en tid där autofiktionen blivit alltmer dominerande, där självbiografier bär kommersiell dignitet och där både läsare och förlag allt oftare söker det levda traumat, den kroppsliga erfarenheten, det autentiska avtrycket av ett jag.
Karl Ove Knausgård skriver i sin essä Oavsiktligt:
”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, den är platsen för det rum där sanningen tar gestalt […] det är detta som är att skriva, att skapa ett rum där något är möjligt att säga.”
Och ändå tycks den etablerade smaken i vår samtid föredra det självutlämnande framför det uppdiktade, och kräva att berättelsen kan spåras tillbaka till en levd erfarenhet, gärna med sårbarhet som valör. Kanske är det därför som fiktionen, den rena, frikopplade, fria berättelsen, ibland tycks stå med ryggen mot väggen, som något föråldrat eller rentav otillförlitligt.
Det är lätt att se autofiktionens tjusning. Den drar läsaren närmare ett faktiskt subjekt. Kanske känns det mer gripande att läsa om en verklig människa än en påhittad karaktär. Och varför skulle det vara fel?
”Problemet är inte autofiktionen i sig, utan hur vår kultur verkar allt mer besatt av autenticitet.”
Problemet är inte autofiktionen i sig, utan hur vår kultur verkar allt mer besatt av autenticitet. Dessutom är verkligheten ett säljargument. Författarjaget kan kapitaliseras, drivas upp i sociala medier, exploateras i poddar, intervjuer och reportage. Och samtidigt, i en värld av fake news och alternativa fakta är sanningen själv i upplösning.
När verkligheten blir något som kan ifrågasättas, manipuleras, redigeras – vad händer då med den litterära lögnen? Vad händer med dikten som erkänner sin egen uppdiktning? Och varför väcker det vrede när Knausgård eller Schulman tillåter sig att förvränga sina liv i sina romaner?
I en samtid där lögner maskerar sig som sanningar och sanningar avfärdas som vinklade, blir det plötsligt mer laddat att fiktionalisera. Att ”hitta på” känns misstänkt.
Vid ett annat tillfälle, i bilen på väg från färjan till vårt sommarhus, uppstod samma misstänksamhet som den jag beskrev i inledningen. Min kusin körde. Vi hade inte setts på länge, så vi gick plikttroget igenom de senaste månaderna. Mitt examensarbete kom på tal. Jag berättade att jag, inte helt etiskt, hade fiktionaliserat vår demenssjuka mormor. Han frågade vad jag menade.
Och då gjorde jag det jag numera ofta gör när någon frågar varför jag skriver: jag överdrev. Drog till med något vulgärt, något chockartat. Det har blivit en märklig vana – kanske för att jag insett att skrivandet, särskilt skönlitterärt, sällan tillmäts något egenvärde om det inte bär på en säljbar erfarenhet. En idé jag först riktigt kunde sätta ord på när jag läste Virginia Woolfs Ett eget rum, där hon skriver om hur ”penningen förmedlar värdighet åt ting, som är fåfängliga så länge de förblir obetalda”. Det känns ibland som att fiktionen behöver ett alibi – en tragedi, ett trauma, ett syfte – för att få existera.
Så jag drog till med något absurt – djursex på vår släktgård, kanske – jag minns inte exakt.
Han satt tyst en stund, med händerna på ratten. Sneglade mot mig.
– Är du deprimerad?
Frågan var så uppriktigt ställd att jag skrattade rakt ut. Försökte skoja bort det. Lätta upp stämningen. Men skammen slog ändå till. Trots att jag faktiskt tror på det jag gör, på fiktionen, på dess kraft för att kunna skapa ett rum för en annan typ av sanning – så fanns där ett ögonblick då jag kände mig som en bluff. Och kanske är det just det Woolf visste: att i ett samhälle som värderar nytta och lönsamhet, krävs mod för att hävda det oavlönade, det uppdiktade, det fria.
”För fiktionen är ärlig i sitt bedrägeri. Den säger: detta är inte jag, men det är ändå jag.”
Men kanske är det precis här som fiktionen återvinner sin politiska och existentiella kraft. För fiktionen är ärlig i sitt bedrägeri. Den säger: detta är inte jag, men det är ändå jag. Den säger: detta har aldrig hänt, men det hade kunnat.
Sanningen i litteraturen är inte fixerad. Sanningen är levande. Den är motsägelsefull och emotionellt färgad. Det är därför vi fortsätter att skriva berättelser. Inte för att bevisa något, utan för att utforska det som inte går att bevisa: begär, skam, sorg, njutning, ambivalens. Som när Édouard Louis skriver att han vill skriva ”tills små skärvor av sanning kan skönjas, gräva hål efter hål till det som döljer sig där bakom börjar sippra fram”.
Fiktion gör det sanna levt, snarare än bevisat. Det intrasslade livsnystanet av känslor, tvivel, motsägelser, sådant som inte ryms i en debattartikel eller en nyhetsrapport.
Olga Tokarczuk sa i sitt nobeltal att när världen känns splittrad, skapar berättelsen samband. Den binder ihop det till synes orelaterade, ger kontur åt det sönderfallande. Det är inte en flykt från verkligheten – det är ett sätt att göra den uthärdlig, och kanske framförallt mer åtkomlig.
