Möte med skogsgardisterna

Vasas flora och fauna

En skogsgardist var en person som under vinterkriget 1939-40 deserterat från den finska armén, och därefter gömt sig i de finska skogarna för att undvika straff. Med en albumtitel som bär på så mycket melankoli och dysterhet som Möte med skogsgardisterna är det inte konstigt att låtarna det innehåller följer samma tema. Det är inte konstigt, men det blir lite, lite tråkigt efter ett tag.

Vasas flora och fauna bildades 2012, och släppte sitt första album Släkt med Lotta Svärd 2015. På den tiden var det en duo bestående av Mattias Björkas och Iiris Viljanen, båda med rötter i den finländska staden Vasa, men efter att ha släppt Släkt med Lotta Svärd hoppade Viljanen av bandet. Avhoppet ledde till att Vasas flora och fauna blev en trio lagom till album nummer två, Veneziansk afton (2017). Björkas fanns kvar, nu understödd av Tina Kärkinen och Daniel Ventus.

Soundet ändrades trots omgrupperingen inte nämnvärt från Släkt med Lotta Svärd till Veneziansk afton, det var fortfarande lugn indiepop på klingande österbottnisk finlandssvenska (Österbotten är den finska landskapsmotsvarigheten till det svenska Västerbotten). Det musikaliska temat fortsätter också in på Möte med skogsgardisterna, med en mindre men väldigt viktig ändring: nästan alla låtar är dystra och melankoliska, utan att brytas av med glada upptempo-låtar som på de två tidigare albumen.

För att förstå kritiken måste vi gå tillbaka till tidigare releaser, och ordna lite konkreta exempel. Släkt med Lotta Svärd  och Veneziansk afton innehöll båda elva spår, varav tre respektive fyra av dessa var upptempo och en tydlig kontrast mot de annars mer lugna och dystra låtarna. De var också utplacerade på ett sådant sätt på de två skivorna att man aldrig tröttnade när man lyssnade igenom dem, det kom alltid något med lite mer fart just när det lugna och eftertänksamma börjat bli lite väl matigt. Detta gav Släkt med Lotta Svärd och Veneziansk afton en dynamik och en livfullhet som tyvärr saknas på Möte med skogsgardisterna.

På tio låtar på Möte med skogsgardisterna är två, Vi borde stannat på Brändö och Lassie, lite mer upptempo. Det är visserligen ungefär samma fördelning som på Släkt med Lotta Svärd, men de två upptempolåtarna klassas bara så för att resterande åtta spår är så väldigt långsamma, inte för att de två spåren i sig är särskilt energirika. Båda spåren ligger också på albumets första halva, vilket lämnar de sista 25 lyssningsminuterna med en vemodig och ganska trött känsla. Både Vi borde stannat på Brändö och Lassie släpptes också som singlar innan Möte med skogsgardisterna, vilket gör att de få skymtar av tempo som bjuds på redan är genomlyssnade och konsumerade. Det hela resulterar i att man hela tiden väntar på en tempohöjning som aldrig kommer, en pust av energi som tar slut innan den ens blivit till.

Att Möte med skogsgardisterna upplevs som så långsamt är mycket oturligt, för individuellt är nästan varje låt helt magisk. Det är när de klumpas ihop på ett album som de tappar sin individuella lyster och bara blir en tråkig massa av långsamhet. Den långsamma känslan gör att albumet blir svårlyssnat, och låtarna tenderar att gå in i varandra på ett sätt som gör att det inte riktigt går att skilja dem åt. Detta leder till att man lämnas av en kombinerad känsla av “Jaha, var det inte mer än så?” och “Det tog väldigt lång tid det här” efter att ha lyssnat igenom Möte med skogsgardisterna från början till slut. Lyssnar man däremot på någon låt i taget kan man till fullo uppskatta det fina i den, och det är verkligen så att varje spår förtjänas att uppskattas!

Årsdag i Köpenhamn, med sin försiktigt jazziga pianoslinga och en lugn trumma i bakgrunden, lyckas med konststycket att transportera lyssnaren till en rökig och halvt nedsläckt bar någonstans, oavsett var man är när man lyssnar på den. Vi borde stannat på Brändö är ett stråkbaserat epos vars refräng känns som att den bör skriksjungas för att göras rättvisa, och Livet genom ett fönster kan få vem som helst att fälla en tår av svårmod.

Betygsättandet av Möte med skogsgardisterna blir krångligt. Som sagt, låtarna i sig är bra men albumet i stort är lite av en besvikelse. I alla fall om man jämför med tidigare släpp, vilket ju egentligen är det enda brukliga att jämföra med. Det är liksom lite av en smaksak, gillar man den mer lugna och melankoliska sidan av Vasas flora och fauna är Möte med skogsgardisterna ett kanonalbum som förtjänar många genomlyssningar. Är man mer dragen åt den mer livfulla sidan av bandet får man nöja sig med att plocka de lite vildare russinen ur albumkakan, och sedan vänta på nästa släpp med indiepop från Österbotten.