Varför ser vi om Girls?
Lovis bratt deland skriver om teve.
Efter att jag svarat på frågor om min favoritmat, klädstil och bästa amerikanska mataffär kan Buzzfeed fastslå att jag är ”skriven av en kvinna”. Quizet är baserat på Tiktoktrenden som går ut på att kategorisera film-och seriekaraktärer utifrån verklighetsförankring. Fram tills att jag tittade på 10-talsserien ”Girls” störde jag mig som alla andra på mäns naiva gestaltningar av det motsatta könet. Nu undrar jag om det ändå inte är att föredra att sitta på en köksbänk och dricka juice direkt ur paketet, eller vad män nu tror att vi håller på med.
Det var bättre förr och nu finns siffror på det. Under pandemin var 30 år gamla ”Vänner” HBO:s mest streamade serie, och 2022 fanns ”Seinfeld” såväl som långköraren ”Grey’s anatomy” bland de 15 mest streamade programmen.
Utöver sällskap söker vi inspiration i kulturen. ”Sex and the city” är ett praktexempel på hur underhållning kombineras med identitetsbyggande – den som inte ser upp till huvudpersonerna kan i alla fall shoppa deras outfits.
Undantaget är ”Girls” som även den fått sitt uppsving. Precis som “Sex and the city” kretsar dramakomedin runt ett tjejgäng i New York. Skillnaden är att väninnorna inte verkar tycka speciellt bra om varandra. Huvudkaraktären Hannah, spelad av Lena Dunham som också både skrivit manus och regisserat, balanserar på den fina linjen mellan narcissist och people pleaser. Vid en första anblick är serien varken speciellt inspirerande, gott sällskap eller en verklighetsflykt.
Så varför går det plötsligt så bra för “Girls”?
”Från den verklighetsbaserade historien om hur världens mest förödande vapen – atombomben – skapades är det #toponheimer publiken tar med sig”
Efter att den hajpade filmen ”Oppenheimer” om vetenskapsmannen med samma namn hade biopremiär i somras fylldes sociala medier av beröm. Och besvikelse: ”Han [regissören Christopher Nolan] castade verkligen Florence Pugh för att sedan ge henne en sexscen och 67 sekunders dialog” skriver en användare. I scenen i fråga blir Oppenheimer förhörd om sin politiska bakgrund och det är hans framtid som står på spel. I knät på honom har Nolan – som något slags stilistiskt grepp – placerat en naken Florence Pugh.
Från den verklighetsbaserade historien om hur världens mest förödande vapen – atombomben – skapades är det #toponheimer publiken tar med sig.
”Skrivet av en man” är ett nedsättande uttryck i sammanhanget. Men oftare än ett kuggat Bechdeltest handlar det om detaljer att likna vid kontinuitetsfel. Lika störigt som när en karaktär tar av sig jackan för att i nästa kameravinkel fortfarande ha den på sig är det med ständigt styva bröstvårtor eller att inte kissa efter sex för en kvinnlig publik. För att som tittare bli påmind om att det man bevittnar är iscensatt äventyrar hela upplevelsen.
Det är just i detaljer som dessa ”Girls” vinner målgruppens uppmärksamhet. Eller snarare tvärtom; det är avslappnande att slippa vara misstänksam. I essän ”Obvi we’re the ladies: The unruly women of postfeminist television” (”Klart vi är damerna: den postfeministiska televisionens stökiga kvinnor”) exemplifierar Jennifer L. Roche denna tes med det dåliga sexet i serien: ”Snarare än att bokstavligen framställa ‘woman on top’ och skriva om kvinnor som sexuellt självsäkra (…) motstår Dunham traditionella roller”. Enligt Roche porträtterar Dunham intimitet som allt annat än sensuellt. “Girls” bjuder på uttråkade suckar, andnöd, kinkar och halkskador efter duschsex – sånt alla upplevt men ingen vill förknippas med.
Trots den ögonöppnare serien kommit att vara är det först andra gången man ser ”Girls” som det klickar. Kanske är det helt enkelt så att kvinnor internaliserat den manliga blicken och själva blir ställda av verkligheten. Vi äcklas av igenkänning. Det Lena Dunham lyckas gestalta är kvinnor så realistiska att man reflexmässigt blundar.
Men alla vet väl att förnekelse är första steget mot acceptans?
