Varför Kim Petras får mig att vilja göra slut med popen
I ett parallellt universum hade denna text varit en recension av Kim Petras nya EP Slut Pop där den tyskfödda artisten hade hyllats till skyarna för sitt gränslöst explicita textförfattande och sin hårda klubbpop. Men istället kommer jag inte undan från att Slut Pop endast är en tragisk påminnelse om hur en potentiell hbtq-ikon blivit syndabock för en av popmusikens stora skamfläckar: låtskrivaren och producenten Dr. Luke.
Det är nämligen Dr. Luke, eller Lukasz Gottwald som han egentligen heter, som åtalats för bland annat sexuella trakasserier och psykisk misshandel av Kesha, som fortfarande är fast i ett kontrakt på hans skivbolag Kemosabe Records. Samma Dr. Luke är Kim Petras huvudproducent, och har varit det sedan hon blev ett namn i popvärlden och samtidigt en viktigt profil för transpersoner i musikbranschen. Ett samarbete som resulterat i det hyllade debutalbumet Clarity och Halloweenalbumet TURN OFF THE LIGHT. Även om mitt samvete hade mått bäst av att inte tycka om Kim Petras musik, är det svårt att leva ett liv i förnekelse. När hon nu i fredags släppte sin nya EP Slut Pop gjorde hon det dock svårare än någonsin att förtränga det faktum som skavt under hela hennes karriär: Petras perfekta poprepertoar är tack vare en producent som fördärvat en annan ung kvinnas liv i över tio år.
Slut Pop är i det stora hela en hyllning till promiskuitet, BDSM och allt därtill. Låtarna är 90-talsklubbiga tech house-bangers som, om det inte vore tydligt nog, dekorerats med djupa ljudliga andetag, stön och gurglingar. Det är Y2K, rökmaskiner, läder och decimeterkorta kjolar som är visionen här. Och exakt här måste jag stoppa mig själv innan detta övergår till att bli ett positivt referat av EP:n. För sanningen är: det här är en bra EP. Jag vill säga riktigt bra till och med. Är det musik vi inte hört förut? Självklart inte. Men en Kim Petras som tidigare bemästrat tuggummipopen på ett exceptionellt sätt sökte en ny musikalisk riktning att röra sig i, och längst inne i de allra otäckaste sexklubbarna fann hon den.
Det som i själva verket kunde ha varit en stor musikalisk triumf för transpersoner, ett återtagande och manifest för deras sexualitet och ingen annans, är nu en enda kväljni- förlåt, jag menar rysning av obehag. När jag säger att texterna är gränslöst explicita så är de minsann gränslöst explicita: “I could take it all, lovе it big or small / Make it hit the wall, I’m the throat goat / I just sucked my ex, no gag reflex / I just had to flex, I’m the throat goat” samt “I can be your little slut, you won’t never get enough / If you do it, d-d-do it, you gon’ do it ’til you bust” är bara två av, ja, oändliga sexuella referenser på EP:n. Slut Pop handlar ju om sex, och det är på gränsen till underhållande hur ocensurerat det är. Det som gör ont är att Kim Petras gladeligen hade fått sjunga om hennes allra slampigaste begär – hur ofta får transpersoner göra det i den offentliga sfären egentligen? Till skillnad från tidigare släpp gör den översexuella approachen på Slut Pop det omöjligt att förbise att Dr. Luke, en man åtalad för grova sexuella brott, står bakom Petras musik.
Även om texterna genomgående är vulgära, blir de direkt osmakliga med Dr. Luke som upphovsman. “Jack it off, I’ma suck it clean / These lips go ”la-la-la” / This throat, Lady Gaga” sjunger Kim Petras exempelvis på Throat Goat, och frågan är om referensen till Lady Gaga är avsiktlig. Keshas åklagare anklagade nämligen Dr. Luke för att ha våldtagit Gaga, vilket dock dementerades av Gagas team. Visst, det rimmar bra i låten och Gaga är förmodligen en ordlek på “gag”, men… kom igen. Hela EP:n blir bara ett enda stort och långsamt slickat långfinger åt alla som kritiserar Petras för samarbetet med superproducenten; för hon har trots allt gjort det klart och tydligt att samarbetet är helt frivilligt, och har flertalet gånger försvarat sin association till Dr. Luke på sociala medier. Hon har till och med sagt att hon inte skulle arbeta med någon hon trodde misshandlar kvinnor, vilket på något sätt skulle kunna rättfärdiga samarbetet, om det inte samtidigt antydde att hon inte tror på Keshas anklagelser, vilket ju är… Problématique deluxe.
Hela den här röran gör bara så ont i mig. Sedan jag hörde (den ack så oskyldiga!) singeln Heart To Break för första gången har jag varit ett troget fan, och helt medvetet försökt förneka vem som skriver musiken tillsammans med Petras. Det fyller mig med skam, men en skam som aldrig varit så stark att jag slutat lyssna. Majoriteten av Kim Petras låtar är liksom exakt allt jag älskar med pop. Men om Slut Pop och Dr. Luke är den pop som tilltalar mig år 2022, blir det allt mer tydligt att min relation till popen borde få ett slut. Den är destruktiv. Jag hatar att jag njuter, men jag kan inte sluta. Det har gått så långt att jag researchat vilket sätt att lyssna på musiken som är minst ekonomiskt gynnsamt för Dr. Luke, samtidigt som jag blundar för den svidande insikten om att jag inte borde lyssna över huvud taget.
Hur jag än försöker kommer jag tyvärr inte undan det som skaver mest. Jag lyssnar på en potentiell sexualförbrytares musik om undergivet sex, när det enda jag vill är att supporta en transkvinnas sexuella frigörelse. Hjälp – hur gör jag slut med popen, när jag själv är en pop slut?
