Urdjursjaget
som en ihjältrampad humla har döden åter gjort sig påmind i insidan av min handflata när jag går längs den bleka säden vetefältens spröda smulor jag vissnar också likt säden på sitt sädesfält jag gör det jag lovar i mina drömmar är jag solbränd och alla män vänder sig på gatorna efter mig trånar det är vad jag drömmer om man nu får önska sig vad man vill jag glömmer det jag sett som man glömmer att kroppen finns den bara är likt andra hemskheter och förbrytelser en dag har den fuckat upp sig själv noterbart och tydligt skörden slår fel det är myggor i november mitt ansikte hänger behöver väl köpa någon kräm en istid före en annan istid vargavinterns död borta nu släpar dagarna i regn säden bleknar av torka våren detta liv som väller in och försöker sig på jag kippar också efter andan likt fisken i sitt plasthav över banaliteter som pengar pengar mitt eget parningsrop varför älskar ingen mig hallå svara jag drunknar också likt isbjörnen på sitt smältflak i ögon och romantiska komedier i vem som helst som vill ta och tillkännage kroppshyddan detta jag jag är inordnad tagen i bruk stående i min grunda sömn spegelbilden urdjurshuden att vara ett djur att vara det rädslan är också en typ av odling Jag låtsas som ingenting medan den myllrar och slår rot i mitt ansikte att jorden ska upphöra utan att börja om isen brinner i Sibirien slår under de kallaste månaderna läger under snön i torvmarker likt jag ju gör i mitt eget skinn slår läger invikt i mitt eget hela vintern jag väntar mig något nej jag förväntar mig något solen var är den jävla skitsommar oljeutsläpp över diskbänken satan den som var så dyr varför har jag ingen relation till naturen gråter hejdlöst när kaffet är slut eller pengarna var är dem känslans gråt det som borde göra mig imponerad åkrarna fälten skogarna jorden bergen floderna fjäll och renbete konstruktionen av en fågel olivfärgat vatten detta flaskgröna hav det som gör mig imponerad min lön vilket mirakel att den ändå visar sig där varje månad mitt eget kretslopp jag åstadkommit helt på egen hand duktiga jag jag vill fan fakturera varenda fågel håll käften jag sover hytter med näven mot en mås men den är så magnifik så, ja nog kan inte en evighet ge vika tjugoåriga hästar leder man till slakt vad är denna ungdom jag går runt och släpar på snart ska den lossna ge vika solen är också döende tid finns inte ändå har jag något att passa passa in i passa på vinner en budgivning på tradera skrattar lyckligt hahaha Det är först när man förlorar det man inte visste att man bar på en utsikt ett friskt hav en människohand iglobygge på sportlov kroppskomplexets funktionalitet skrattet att det legat där till hands vad nu men om permafrosten smälter om den gör det summan av existensen växer sig full och kostbar det blir mig för mäktigt för sött och tungt men inuti den blanka natten blir den verklig något kantrar över mig är det solen fucking äntligen smörjer in blekheten i olja och salt morgonen genomlyst jorden detta klot jag ska lämna kvar något här jävla tanke vem tror du att du är tyst allt har sträckts ut blivit mindre blandats samman skörden och skörden och någon räkning ligger och gör sig påmind alltings ständiga förgänglighet solen viks ömt in i min hud slår ut i små explosioner av rödblemmor vallmokind ingen borde få leva så här allt är för vackert för uttänkt havets nervsystem briserar skum som fraserar mellan mina tår jag står vid strandkanten junisolen flyter ut i huvudet och slår hål på befästningen jag undrar vem som vill kyssa mina innanlår ta mitt ansikte i sina händer säga det kommer en annan tid snart gnistrar det på nytt
