Urdjursjaget
som en ihjältrampad humla har
döden åter gjort sig påmind i
insidan av min handflata när
jag går längs den bleka säden
vetefältens spröda smulor
jag vissnar också
likt säden på sitt sädesfält
jag gör det jag lovar
i mina drömmar är jag solbränd och
alla män vänder sig på gatorna efter mig trånar
det är vad jag drömmer om
man nu får önska sig vad man vill
jag glömmer det jag sett
som man glömmer
att kroppen finns
den bara är
likt andra hemskheter och förbrytelser
en dag har den fuckat upp sig själv
noterbart och tydligt
skörden slår fel det är myggor
i november mitt ansikte hänger
behöver väl köpa någon kräm
en istid före en annan istid
vargavinterns död borta
nu släpar dagarna i regn
säden bleknar av torka
våren detta liv som väller in
och försöker sig på
jag kippar också efter andan
likt fisken i sitt plasthav över
banaliteter som
pengar
pengar
mitt eget parningsrop varför
älskar ingen mig hallå svara
jag drunknar också
likt isbjörnen på sitt smältflak
i ögon och romantiska komedier
i vem som helst som vill ta och tillkännage
kroppshyddan detta jag
jag är inordnad tagen i bruk
stående i min grunda sömn
spegelbilden urdjurshuden
att vara ett djur att
vara det
rädslan är också
en typ av odling
Jag låtsas som ingenting
medan den myllrar och slår rot
i mitt ansikte
att jorden ska upphöra
utan att börja om
isen brinner i Sibirien
slår under de kallaste månaderna läger
under snön i torvmarker
likt jag ju gör i mitt eget skinn
slår läger invikt i mitt eget hela vintern
jag väntar mig något nej
jag förväntar mig något solen
var är den jävla skitsommar
oljeutsläpp över diskbänken satan
den som var så dyr
varför har jag ingen relation till naturen
gråter hejdlöst när kaffet är slut eller
pengarna var är dem
känslans gråt
det som borde göra mig imponerad
åkrarna
fälten
skogarna
jorden
bergen
floderna
fjäll och renbete
konstruktionen av en fågel
olivfärgat vatten detta flaskgröna hav
det som gör mig imponerad
min lön
vilket mirakel
att den ändå visar sig där
varje månad
mitt eget kretslopp jag åstadkommit
helt på egen hand duktiga jag
jag vill fan fakturera varenda fågel håll
käften jag sover hytter med näven mot
en mås men den är så magnifik så,
ja
nog kan inte en evighet ge vika
tjugoåriga hästar leder man till slakt
vad är denna ungdom jag går runt och släpar på
snart ska den lossna ge vika solen
är också döende
tid finns inte ändå
har jag något att passa
passa in i
passa på
vinner en
budgivning
på tradera
skrattar lyckligt
hahaha
Det är först när man förlorar
det man inte visste att man bar på
en utsikt
ett friskt hav
en människohand
iglobygge på sportlov
kroppskomplexets funktionalitet
skrattet att det legat där till hands vad nu
men om permafrosten smälter om den gör det
summan av existensen
växer sig full och kostbar
det blir mig för mäktigt för
sött och tungt
men inuti den blanka natten
blir den verklig
något kantrar över mig är det solen
fucking äntligen smörjer in blekheten i
olja och salt
morgonen genomlyst jorden detta klot
jag ska lämna kvar något här jävla tanke
vem tror du att du är tyst
allt har sträckts ut blivit mindre blandats samman
skörden och skörden och någon räkning ligger
och gör sig påmind alltings ständiga förgänglighet
solen viks ömt in i min hud
slår ut i små explosioner
av rödblemmor vallmokind
ingen borde få leva så här
allt är för vackert
för uttänkt
havets nervsystem briserar
skum som fraserar mellan mina tår
jag står vid strandkanten
junisolen flyter ut i huvudet
och slår hål på befästningen
jag undrar
vem som vill kyssa mina innanlår
ta mitt ansikte i sina händer säga
det kommer en annan tid snart
gnistrar det på nytt