Illustration: Noa Persson

Urdjursjaget

som en ihjältrampad humla har 
döden åter gjort sig påmind i 
insidan av min handflata när 
jag går längs den bleka säden 
vetefältens spröda smulor
 
jag vissnar också
likt säden på sitt sädesfält 
jag gör det jag lovar
i mina drömmar är jag solbränd och
alla män vänder sig på gatorna efter mig trånar 
det är vad jag drömmer om
man nu får önska sig vad man vill
 
jag glömmer det jag sett 
som man glömmer 
att kroppen finns 
den bara är 
likt andra hemskheter och förbrytelser
en dag har den fuckat upp sig själv 
noterbart och tydligt 
skörden slår fel det är myggor 
i november mitt ansikte hänger 
behöver väl köpa någon kräm
 
en istid före en annan istid 
vargavinterns död borta 
nu släpar dagarna i regn 
säden bleknar av torka
våren detta liv som väller in
och försöker sig på 
 
jag kippar också efter andan 
likt fisken i sitt plasthav över 
banaliteter som 
pengar
pengar
mitt eget parningsrop varför
älskar ingen mig hallå svara
 
jag drunknar också 
likt isbjörnen på sitt smältflak 
i ögon och romantiska komedier
i vem som helst som vill ta och tillkännage 
kroppshyddan detta jag
 
jag är inordnad tagen i bruk 
stående i min grunda sömn 
spegelbilden urdjurshuden 
att vara ett djur att 
vara det
 
rädslan är också 
en typ av odling
Jag låtsas som ingenting 
medan den myllrar och slår rot 
i mitt ansikte 
 
att jorden ska upphöra 
utan att börja om
 
isen brinner i Sibirien 
slår under de kallaste månaderna läger 
under snön i torvmarker 
likt jag ju gör i mitt eget skinn
slår läger invikt i mitt eget hela vintern
 
jag väntar mig något nej 
jag förväntar mig något solen 
var är den jävla skitsommar
 
oljeutsläpp över diskbänken satan 
den som var så dyr 
 
varför har jag ingen relation till naturen 
gråter hejdlöst när kaffet är slut eller 
pengarna var är dem
känslans gråt 
 
det som borde göra mig imponerad 
åkrarna
fälten
skogarna
jorden
bergen
floderna
fjäll och renbete 
konstruktionen av en fågel 
olivfärgat vatten detta flaskgröna hav
 
det som gör mig imponerad 
min lön 
vilket mirakel
att den ändå visar sig där
varje månad 
mitt eget kretslopp jag åstadkommit 
helt på egen hand duktiga jag 
 
jag vill fan fakturera varenda fågel håll
käften jag sover hytter med näven mot
en mås men den är så magnifik så,
ja
 
nog kan inte en evighet ge vika
 
tjugoåriga hästar leder man till slakt
vad är denna ungdom jag går runt och släpar på
snart ska den lossna ge vika solen
är också döende
tid finns inte ändå 
har jag något att passa 
 
passa in i 
passa på 
vinner en
budgivning
på tradera
skrattar lyckligt
hahaha
 
Det är först när man förlorar 
det man inte visste att man bar på
en utsikt 
ett friskt hav
en människohand 
iglobygge på sportlov
kroppskomplexets funktionalitet 
skrattet att det legat där till hands vad nu
 
men om permafrosten smälter om den gör det
 
summan av existensen 
växer sig full och kostbar
det blir mig för mäktigt för
sött och tungt
men inuti den blanka natten 
blir den verklig
 
något kantrar över mig är det solen 
fucking äntligen smörjer in blekheten i 
olja och salt 
 
morgonen genomlyst jorden detta klot
jag ska lämna kvar något här jävla tanke 
vem tror du att du är tyst
 
allt har sträckts ut blivit mindre blandats samman 
skörden och skörden och någon räkning ligger 
och gör sig påmind alltings ständiga förgänglighet 
 
solen viks ömt in i min hud 
slår ut i små explosioner 
av rödblemmor vallmokind 
 
ingen borde få leva så här 
allt är för vackert 
för uttänkt  
 
havets nervsystem briserar 
skum som fraserar mellan mina tår
jag står vid strandkanten
junisolen flyter ut i huvudet 
och slår hål på befästningen 
 
jag undrar 
vem som vill kyssa mina innanlår
ta mitt ansikte i sina händer säga 
det kommer en annan tid snart 
gnistrar det på nytt