Två rookies på P3 Guld

16.30 

Djurgårdsfärjan flyter långsamt över Riddarfjärden när jag och Allis går ut på däck. Jag har med mig två färd-öl som jag hoppas ska lugna våra nerver lite. Take the edge off, så att säga. Vi knäcker dem i tystnad ute på däck i dimman. Vi är på väg till P3 Guld, som det här året huseras i den klassiska Cirkus på Djurgården. Det är en ovanligt ruggig kväll och när vi stirrar ut i mörkret så är det svårt att föreställa sig att vi ska gå på gala. 

16.45

Vi står utanför galalokalen och tar en sista klunk. Det är tyst och tomt, vi inser att vi nog är bland de första på plats. Vi kliver in och mycket riktigt möts vi av en, i princip, tom foajé. Pressrummet har inte öppnat än så vi blir lotsade till några soffor. Det är första gången vi går på gala, både jag och Allis är förhållandevis introverta människor, och vi förväntas alltså intervjua kändisar lite casual i förbifarten under kvällen. Det kommer att bli utmanande. “Tänk om vi inte känner igen någon”, säger Allis och kluddar något i sin anteckningsbok. 

17.12

Pressrummet är öppet! Vi kliver in i ett klaustrofobiskt, ljudisolerat rum någonstans under Cirkus. Där inne sitter reportrar och kameramän från Aftonbladet och Expressen. På ett bord ligger ett torn av kycklingcurry-baguetter. Vi laddar våra mobiler och kollar på klockan. 

18.05

Återigen är vi först på plats, den här gången i baren. Eller inte riktigt först. Elis Burrau sitter där också, på en hög barstol, precis intill oss och laddar sin mobil. En bit bort sitter Markus Krunegård och äter en matlåda. “Nu har vi skitbra läge ju” säger jag och Allis stelnar till. “Säkert? Ska vi inte vänta lite, det kanske är respektlöst att börja intervjua nu innan det dragit igång liksom?” “Ah, kanske” svarar jag. Vi sitter så en stund och reflekterar – Ska vi, ska vi inte.

Efter en stunds velande går jag fram till Elis. “Hej Elis, är det lugnt om vi testintervjuar dig lite. Vi är lite rookies och behöver bli varma i kläderna, kan du hjälpa oss? Han ler – “Självklart!” säger han, och jag frågar honom om han kan sia lite om vad som kommer hända under kvällen. Han svävar iväg i ett resonemang om att han eventuellt ska spöa Thåström, men rättar sig snabbt när han inser att han såklart inte kommer. När intervjun är färdig kommer hans fru fram till honom, de omfamnar varandra. Han introducerar oss och tillsammans önskar de oss båda lycka till med allt! Det känns wholesome. Vi avslutar med att säga att vi kanske ses på efterfesten sen, som vi fått veta kommer att vara på Lilla Hasselbacken (spoiler alert – vi kommer inte att gå på efterfesten på Lilla Hasselbacken). 

18.35

Okej, det där gick ju bra! Vi har mycket riktigt blivit varma i kläderna, eller varmare i alla fall. Vi inser ganska snabbt att vi inte har någon som helst koll på varken presskutym eller dresscode (alla journalister verkar vara klädda i svart utom vi), men vi bestämmer oss för att det är en fördel. Vi kan göra lite vad som helst för vi vet ju inte bättre och det känns dessutom som en charmig icebreaker till intervjuobjekten. Vi diskuterar om och när det passar att “göra ned sig”. Alltså spela på att man inte kan så mycket, att man är osäker eller sämre än vad man är, till exempel för att sänka ribban eller plocka poäng på något sätt. Den här texten får kanske tala för sig själv i den frågan.

18.46

“Jag måste göra något pinsamt så att vi har något att skriva om” säger Allis och precis då går Fjortisper förbi – känd social medie-komiker och ett sympatiskt ansikte. Han är mer än villig att prata och vi får en fin liten stund där tillsammans. Det är trevligt. Tryggt.

19.04

Vi har hittat cowboyplatsen och står nu lutade mot en pelare med varsitt glas cava i handen och spejar ut över rummet som sakta fylls upp. Det börjar bli riktigt crowded och allt svårare att hålla fokus. Yaeger äntrar rummet, självsäkert skrattandes, i en ljusblå korsett och höga rosa knästrumpor med tusentals glittrande berlocker. Bakom henne går Felix Sandman som Allis är övertygad om har permanentat håret. “Vi måste prata med henne” säger jag när Yaeger plötsligt står precis framför oss med artisten Rhys. Allis tar mod till sig och tar kontakt. Jag frågar vad de hämtar sin inspiration ifrån just nu och Yaeger svarar att hon mest lyssnar på M83 nu och jag kan inte låta bli att brista ut i en “du du du DU du du du DU”. Hon hakar på och jag kan inte sluta le! Det känns nästan som att vi är vänner för en kort stund! Vi berättar att vi behöver hjälp, vi har blivit temporärt ansiktsblinda och alla män i grupp skulle kunna vara Terra. De håller med och ropar simultant “Där! Där står killen!! Prata med killen!” Jag fattar ingenting. Nu har vi blivit riktigt varma i kläderna, potentiellt för varma. “Artisten Killen.”, svarar Allis, och jag är så glad över hennes lugnande närvaro som håller mig nere på jorden. Vi säger hejdå och ser på när de glatt studsar vidare genom rummet som nu blivit ett folkhav.  

19.38

Klockan som ska signalera att det är dags att inta salongen ringer en första gång och på väg ut ur rummet blir vi uppsökta av artisten Björn Holmgren som vill berätta för oss om hans kommande medverkan i Melodifestivalen. Det är Fjortisper som tipsat honom om att prata med oss. Vi blir såklart glada och tacksamma men lite överrumplade av how the tables have turned. Vad, någon som vill prata med oss nu? Hans blick är svävande när han pratar om sina motstridiga känslor inför sitt deltagande i Melodifestivalen. Det är lite svårt att följa resonemanget men vi är glada och önskar honom stort lycka till.

20.00 

Galan är igång. Molly Sandén kliver ut på scenen och framträder med ”Slutet av sommaren”. Stora delar av koreografin utspelar sig (precis som resten av kvällens framträdanden) maximalt långt bort från publiken i ett litet rum de byggt upp i syfte för att skapa en bakgrundskuliss för kamerorna, vilket  känns lite awkward då årets gala inte tv-sänds. Christopher Garplind håller något sorts brandtal om svenska artisters tråkighet. 

20.35

Amanda Bergman framför låten Wild Geese, Wild Love tillsammans med radiokören. En stämning som är svår att sätta fingret på ligger i luften. En stämning som på något sätt bli tydligare under hennes framträdande, kanske för att ansatsen att faktiskt skapa musikmagi gör allting vemodigt när allt är så avförtrollat. Det oklara avståndet till publiken, Garplinds nihilistiska intro, en mördad nominerad som ingen nämner och den grådisiga kvällen där utanför.

21.00 

Markus Krunegård uppträder med Inget hallelujah. Ett par ledsna plastpalmer har burits ut på scen, från taket hänger en stor discokula och framför bandet dansar ett par finsk-tango. Det känns som att det på ett ganska fint sätt sätter punkt för den ambivalenta sammansmältningen av folkligt, elitistiskt, kommersiellt och alternativt som P3 Guld förkroppsligar. 

21.19 

Benjamin Ingrosso tar emot sitt fjärde pris för kvällen. Vi måste påminna oss om att vinnarna röstas fram av folket – det vill säga att den med störst fanbase och tålamod att gå in och rösta på sin favoritartist kommer att vinna. 

22.00 

Galan är över, jag och Allis är utpumpade av ansträngningen av att försöka vara några som vi inte riktigt är. Det vill säga, hurtiga gerilla-reportrar. Med en viss stolthet över att ha slutfört uppdraget går vi ner till pressrummet och hämtar våra ytterkläder. Vi får med oss varsin baguette i handen av en kvinna från Aftonbladet – den här gången är det tofu-skagen på. Vi kommer på oss själva med att stå och recensera baguetten utanför garderoberna – redan arbetsskadade.

22.10 

Vi står en stund utanför Lilla Hasselbacken och ser kvällens nominerade, deras vänner och familj ramla in genom dörren i klungor. De visar upp gröna armband för dörrvakten och Allis frågar om hon ska gå fram och kolla om vi kan gå in. “Gör det” svarar jag, men hon går inte fram. Vi står bara där en stund och tittar. Folk verkar glada, det är det här alla kommit hit för verkar det som. Efterfesten – och det är klart att vi säkert skulle kunna få till några spännande intervjuer där inne, eller? Vi tittar på varandra en sekund. Är det nu vi går in eller är det nu vi går hem? Ljudet av en spårvagn hörs i bakgrunden. Svaret blev plötsligt glasklart. Vi går hem!