It Is What It Is
Thundercat
8
Stephen Bruner, mer känd som Thundercat, har under det senaste årtiondet blivit ett av den moderna jazzens mest polariserande ansikten. Tack vare sin charm, personlighet och enorma talang har han lyckats förtjäna respekten såväl inom komikerkretsar som i hiphop- och jazzvärlden.
Under 10-talet släppte han tre soloalbum och var producent för artister som Mac Miller, Childish Gambino, Kendrick Lamar och den Los Angeles-baserade Flying Lotus som nu är med och producerar It Is What It Is. Det viktigaste av dessa namn är dock Mac Miller, den världskända rapparen som dog av en överdos hösten 2018. Mac och Thundercat var under flera år kollaboratörer och nära vänner och Macs tidiga död tog hårt på Thundercat. Ungefär ett och ett halvt år efter Macs död har nu Bruner släppt It Is What It Is, en titel med en dubbelmening. Uttrycket “It Is What It Is” går att använda för Thundercats musik — man får ta det för vad det är, jazzfunk av en av världens bästa basister där temat kan handla om att vara en katt eller att bära en durag med ett dragonball-motiv. Samtidigt är “It Is What It Is” ett blekt uttryck som kan förklara uppgivenheten som man kan känna när en nära har dött — det är vad det är.
It Is What It Is blandar Thundercats komiska berättande med den alltför verkliga sorgen. Redan på albumets första låt, Lost In Space / Great Scott / 22-26 får man en inblick i Stephens psyke. “Let me know if you can hear me, it feels so cold and so alone” sjunger han till ensam klaviatur. Därefter går vi direkt in i ett jazzigt rymdäventyr på Interstellar Love med Kamasi Washington på saxofon och sedan den urgulliga vänskapsförklaringen I Love Louis Cole med Louis Cole. Redan tre låtar in märker man att samma gamla Thundercat är kvar. Det är fortfarande otroligt vackert sammansatt jazzfunk, kanske till och med hans bästa hittills.
Varenda låt lägger upp något nytt på bordet. Till exempel Dragonball Durag som är en av årets bästa låtar och som dessutom bjuder på årets hittills bästa musikvideo, regisserad av Zack Fox. Låten handlar om att Thundercat verkligen vill imponera på en (eller flera, om man kollar på musikvideon) kvinna med sin durag. Dragonball Durag är otroligt catchy och det är svårt att inte sjunga med i refrängen.
Albumets tre sista låtar ger It Is What It Is ett avslut värdigt dess fantastiska början. På Fair Chance, en melankolisk låt framförd tillsammans med Ty Dolla $ign och ‘The Based God’ Lil B, berättar de hur det känns ett år efter att deras vän dött. “So hard to get over it, I’ve tried to get under it” sjunger Thundercat på första versen som leder direkt in i Ty Dolla $igns vers där han sjunger “Things will never be the same again / Everything so strange”. Efter att Lil B har gjort sitt bästa försök till att sjunga, vilket inte är hans starkaste sida, kommer interludet Existential Dread där Bruner sjunger “Sometimes, existential dread comes ringin’ through loud and clear / I’ll adjust and simply let go”. Den korta låten är vacker och visar Thundercats mest sårbara sida, för att sedan flyta in i titellåten It Is What It Is. På titelspårets första del berättar Thundercat att “My best just wasn’t enough”, en tanke som slår en när en nära har gått bort — fanns det något man kunde ha gjort annorlunda? Thundercat verkar dock finna ett avslut när han sjunger “It couldn’t be helped, the end”.
Albumets enda riktiga gråa fläck är låtarna King Of The Hill och Unrequited Love. Den förstnämnda är en kollaborativ låt med BADBADNOTGOOD och faller tyvärr lite platt då temat inte är starkt nog åt något håll. En bra låt, men den hade troligtvis gjort sig bättre som singel än som en del av albumet. Unrequited Love var gjord för animefilmen Carole & Tuesday och hamnar också lite fel på spårlistan.
Även fast King Of The Hill och Unrequited Love kunde lämnats på ritbordet så är It Is What It Is Thundercats bästa album hittills. Hans förra album Drunk blev väldigt prisat när det släpptes men då det var femtiotre minuter långt och hade tjugotre låtar blev det lite för spritt och med lite för vagt tema. It Is What It Is är precis lagom långt och har ett lyckat och välformulerat tema. Ett album blir inte bättre endast för att det kopplas till en tragedi, men att Thundercat lyckats förmedla känslorna kring sin nära väns bortgång samtidigt som han inte lämnat sin lekfullhet i musiken är ett uppdrag som sällan görs så här rätt.
