The New Abnormal

The Strokes

Det har nu gått hela sju år sedan The Strokes släppte Comedown Machine, ett album som bandet aldrig ens tog ut på turné. De försvann in i skuggorna av rockscenen de själva var med att definiera och influera. Inga intervjuer, inga uttalanden, inga spelningar. Lanseringen av Comedown Machine är ett vakuum i The Strokes karriär. Åren sedan dess har inte varit lätta för fans av bandet. Under ett gig 2015 klämde sångaren Julian Casablancas ur sig att de var tillbaka i studion. Ett ljus tändes hos fansen men något album kom aldrig. Under 2016 och 2017 tycktes bandmedlemmarna dessutom ha olika uppfattningar om vad de faktiskt höll på med i studion. Någon menade att de var mitt uppe i skrivandet, en annan menade att de testade fram olika musikaliska koncept och att ett albumsläpp låg alldeles för långt bort för att säga när — om ens någonsin — det skulle komma. Samtidigt var Casablancas iväg och spelade in två plattor med sitt andra band, The Voidz. Hur The Strokes framtid såg ut var väldigt oklart.

Efter dessa sju år blev hypen givetvis stor när släppdatumet för The New Abnormal äntligen spikades på riktigt. Men den övergripande påminnelsen om att The Strokes är ett jävligt svårt band att ha att göra med, både för fans och för bandmedlemmarna sinsemellan, är ett faktum. Bandet anklagas ofta för att gång på gång försöka återskapa magin som gjorde dem till ett av den moderna rockens största band, utan att riktigt lyckas hela vägen och det finns absolut en sanning i det. Men när The New Abnormal väl kommer i rullning inser man snabbt att detta är något mer än bara en jakt på gammal magi från 00-talet.  

The Strokes har tillsammans med Rick Rubins produktioner lyckats bevara sin ikoniska gitarrdrivna rock men med välutvecklade element från det elektroniska hållet. Ett bra exempel är låten Brooklyn Bridge To Chorus som kombinerar ett glansigt keyboardriff med riviga gitarrer och spröda cymbaler. Casablancas sjunger:  ”I want new friends, but they don’t want me / They’re making plans while I watch TV / Thought it was them, but maybe it’s me / I want new friends, but they don’t want me”. Något säger mig att han inte kommer känna sig riktigt så ensam när han drar den refrängen på framtida spelningar framför tiotusentals åskådare.

Casablancas sångstil är lika distinkt och mångsidig som alltid. På Eternal Summer öppnar han  med en mjuk falsett, som tagen ur 80-talets R’n’B. Strax därefter går han in i en halvskrikande leverans av ”I can’t believe it / This is the eleventh hour / Psychedelic / Life is such a funny journey”. En orgel-liknande synt ligger stadigt under sången innan en tjutande gitarr tar över allt utrymme. Över låtens gång finns blyga riff utspridda som smyckar helheten och gör bilden mer levande och spännande.

Texten på Not The Same Anymore tycks vara djupt personlig för Casablancas och handlar om saker han gjort och ångrat, hur de påverkat honom själv och människorna i hans liv. Dock är låten bristfällig i jämförelse med andra på albumet. Även om Casablancas prestation är intresseväckande är det inte tillräckligt när resten av låten känns underväldigande och smått tråkig. Det finns inget särskilt som fångar ens uppmärksamhet rent instrumentalt eller något som förhöjer texten.

Albumet avslutas med Ode To The Mets. En melankolisk melodi som tycks komma från en elektronisk flöjt utgör grunden och varje instrument spelas lågmält i dess följe. Casablancas sång är till stor del tillbakalagd och lågmäld tills den brister och han ropar ut orden över den smått ilande gitarren. Bandet som ofta ses som karismatiskt nonchalanta och bekymmerslösa rockstjärnor, avslutar albumet med vad som bara kan beskrivas som en vacker unison sårbarhet.

The New Abnormal är ett av de mest atmosfäriska albumen bandet har släppt och mycket av det beror på hur väl inkorporerade de elektroniska elementen är. Huruvida det är avbrottet på sju år eller Rubin som lyckats driva fram The Strokes nyfunna grepp kan de nog bäst beskriva själva i intervjuer — om de gör några. Vad som står fast är i alla fall att The New Abnormal är en värdig comeback och låter precis som ett The Strokes-album bör göra år 2020.