The Death of the Auteur – Den parasociala relationen mellan konsument, kreatör och internet

Den 18:e mars hade den efterlängtade omklippta versionen av Zack Snyders Justice League premiär. Projektet, ofta tilltalad som The Snyder Cut, är resultatet av massvädjande från fans som blev besvikna av Warner Bros påverkan på Snyders film. Historien lyder att Snyder, som var den övergripande kreatören bakom alla Warner Bros/DC filmer, behövde lämna inspelningen efter en familjetragedi. För att avsluta inspelningen anlitades regissören Joss Whedon efter hans succé i liknande projekt hos Disney/Marvel. Liknelserna mellan dem är dock få och Snyder och Whedon tar fundamentalt olika infallsvinklar som regissörer. Medan Snyder har en stilistisk dyster ton till hans filmer, har Whedon en mer sarkastisk lättsam till sina. Denna hybrid saknade tonalitet och mottagandet var polariserande. Inte långt efter började hashtaggen “ReleaseTheSnyderCut” cirkulera och växa tills studion äntligen gav in på fansens krav. Enda problemet? Det fanns aldrig en färdig klippning av Snyders version och studion pundade ut nästan 70 miljoner dollar för att färdigställa projektet. Och så slutar historien om hur fansen mobbade en studio att retroaktivt ändra en film.

Åtskilliga memes åt sidan så har projektet möts med lovande ord samt hård kritik. En sak är säker: Zack Snyder har aldrig varit en universellt älskad regissör men trots The Snyder Cuts potentiella medelmåttighet befinner sig den i en unik situation. The Snyder Cuts succé eller misslyckande kommer bli det senaste exemplet på hur mycket makt som bör ges till konsumenten men även på vart i processen sagda makt bör ges. Det är en frågeställning som må verka oviktig, men svaret talar till ett djupare samhällsproblem. Det hela börjar med internetet.

Internet och globalisering förde människan till informationsåldern där vi tar in data och intryck från varje hörn på planeten. Sociala medier gav oss chansen att höra varje individs åsikter och med det så började vi uttrycka oss. Vi delade med oss om allt möjligt vi hade på tankarna och vi belönades för det i form av “views” och “likes”. Människan uppmuntrades att tala ut till etern i hopp om att någon skulle lyssna. Detta ledde till många positiva saker, som möjligheten för förtryckta att dela med sina icke-representerade världssyner. Men ett överflöd av information tvingade oss filtrera ut det vi inte vill ta in och för att underlätta detta tog vi hjälp från algoritmer. Dessa algoritmer har dock bevisats att hålla användare inom sina personliga ekokammaren där ens partiskhet bekräftas och förstärks. Detta har pågått i flera år och betingelserna börjar visa sin effekt på samhället. Det är en effekt ofta debatterat bland experter, om huruvida den algoritm närda övertygelsen vi besitter är orsaken till det polariserade samhälle vi lever i idag. Det är samma övertygelse som får oss att kräva ändringar på filmer.

Du, kära läsare, kan tycka att det är så här det alltid har varit. Konsumenten såsom kritikern har alltid gjort sin röst hörd, och det är vi i slutändan som avgör vad som är bra och dåligt. Vare sig det är via tweets och hashtags, eller mun-till-mun och brist på biljettförsäljning så har vi alltid kommunicerat vad vi ogillar. Internet har bara snabbat upp processen. Men kommunikation går båda hållen. Studios och kreatörer delar med sig vad de jobbar på lika snabbt och tidigt som vi delar med oss om det tilltalar oss. Innan ett enda ord satts på papper kan en manusförfattare pitcha en filmidé på under 140 tecken och vem som helst med tillgång till internet kan flika in att premissen, en karaktär eller slutet bör vara annorlunda. Uppenbarligen kan tillräckligt många och högljudda kommentarer få sagda manusförfattare att lyssna och få hens ursprungliga vision att inte existera längre.

Men du, underbara vackra läsare, må känna att det här fenomenet inte heller är något nytt. Innan en manusförfattare börjar skriva så kan hen dela med sig sin idé bland vänner som bidrar med avgörande noteringar. När filmen ska säljas till en studio kommer producenter in i bilden och gör modifieringar. Under testvisningar har en mindre publik rätten att uttrycka sin oro över ett projekt som kräver förändringar. När en studio släpper PR material som trailers och posters så har fansens sin tur att klaga. Tillslut när filmen är färdig och släppts i sin helhet kan tittaren ge konstruktiv kritik som kan rättas i möjliga uppföljare. I varje steg av processen finns det alltid någon, d.v.s. konsumenten, som påverkar skapandet av en film. Det finns flertal exempel på när detta gjorts framgångsrikt (senaste exemplet är hur fansen fick animatörerna att designa om den titulära karaktären i Sonic The Hedgehog). Men det är här internet gör det hela komplicerat. Om den vinnande åsikten alltid är den högsta och största så måste vi ifrågasätta vart denna åsikt kommer från. Svaret på frågan “vad är en bra film?” existerar inte då det är subjektivt, däremot finns det en konsensus bland vanliga filmåskådare som vi blivit lärda. Vilket mode, musik eller film som är populärt i stunden har alltid kommit från något inflytande. Idag, för första gången, kan detta inflytande vara den tidigare nämnda algoritmen. Youtube, instagram och alla andras algoritmer belönar verk efter hur mycket trafik verket producerar. Trafik, biljettförsäljning eller kommentarer. Vi betingas av detta och helt plötsligt så har algoritmen styrt massornas åsikt om vad “en bra film” är.

Det finns gott och ont i allt detta. Det är inte fel i sig att vi alla har samma chans att protestera något. Det är inte fel i sig att vi har en mycket närmre relation med varandra. Det är heller inte fel i sig att ha en gemensam barometer på vad som är bra och dåligt. Relationen mellan konsumenten, kreatören och internet är både intressant och komplicerad. Men idag kan konsumenten lätt, av algoritmens inflytande, styra vad för film kreatören skapar, och bara så där har vi tagit död på auteuren.