The Circus

Mick Jenkins

Mick Jenkins nya EP är kluven mellan material som snuddar vid den magi han en gång lyckades fånga – och sådant som hör hemma på en betydligt sämre rappares album.   

Med sitt genomslag The Water(S) 2014, sågs Mick Jenkins som en av de mest lovande unga talangerna inom hiphop. En genrelärjunge, uppväxt på ordrika rim från Common, Talib Kweli och Mos Def, som bar vidare den samhällsskildrande och problemmedvetna rappens fackla. Efter två album och nu sin fjärde EP, The Circus, förblir det fortfarande svårt att inte återknyta till The Water(S). Med rader som “I’m still preaching the same element” och “I talk the water ‘til my clothes is moldy”, tycks Jenkins vara väl medveten om att den vatteninspirerade mixtapen är en aktuell jämförelsepunkt i hans diskografi än idag.

Raderna är ur låten Different Scales, där gamla såväl som nya lyssnare av Jenkins kan höra det han gör bäst — tätt sammansvetsade och betydelsepackade verser om gentrifiering och opioidkrisen, maskerade bakom metaforen ”tjuvskytte”:

”Yeah, Sosa been call this shit here the zoo / Multiple elephants in the room, ain’t nothing new / Poachers done settled in, they using sedatives too”

Det är få rappare som kan mäta sig med hur smidig och ansträngningslös han är i sitt framförande. Långa, ordrika verser över enkla beats med luftiga och eteriska detaljer som glänser i bakgrunden. Den beskrivningen går egentligen att sätta på alla låtar på The Circus, vilket i sig gör denna EP enformig ur ett produktionsperspektiv. Det händer inget oväntat som tar ett nytt grepp om ens uppmärksamhet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med personlighet i själva musiken som separerar den från att kännas generisk och utnött i dagens genre. Instrumentalerna gör sitt jobb i att förse Jenkins med en kanvasduk att skriva rim på – men inte mer än så. 

Det är snarare Jenkins sätt att binda samman ord och göra dem mångfacetterade som är det mest spännande med The Circus. Ytterligare ett exempel på detta från låten I’m Convinced:

”We got some spillage they won’t pillage, I play Cappadonna / Big Daddy Kane, ain’t half steppin’ with this black Madonna”

Första raden packar referenser till hiphopkollektivet Spillage Village och Wu-Tang Clan-medlemmen Cappadonnas album The Pillage. Den andra raden refererar givetvis till artisterna Big Daddy Kane och Madonna, som poserade nakna tillsammans på 90-talet för Madonnas bok vid namn Sex. Och inte nog med det så är ”Ain’t half steppin’ ” också en referens till Kanes låt Ain’t No Half Steppin’, som i sig är ett uttryck som innebär att vara falsk eller låtsas vara någon man inte är.

Hur två rader kan innehålla alla dessa referenser och samtidigt ha en egen betydelse är exempel på det som Jenkins alltid varit så bra på. 

Dock bör det också tilläggas att Jenkins, som genom sin karriär alltid varit konsekvent med kvaliteten i sitt textförfattande, nu ändå lyckats skriva sin tråkigaste låt hittills. Flaunt är ett slappt försök till att göra en anti-skrytlåt fast… Skrytsam? Det hela slutar i något som mer eller mindre består av en enda slö refräng som aldrig tycks ta slut. Det är den lägsta punkten på The Circus och på en EP som är 19 minuter lång med sju låtar, tar den alldeles för stor plats. Även The Fit är ett trött försök från Jenkins. Rader som ”I can’t quit, I’m too legit” och ”Taking my talents to hockey, flows is too icy, somebody stop me” borde ha stannat i word-dokumentet. Och den fruktansvärt banala “is-effekten” som läggs på Jenkins röst när han säger “icy” bör redigeras bort nu i efterhand. 

Det finns element på The Circus som visar varför Mick Jenkins-hypen blev så pass stor som den blev efter The Water(S) och det mest framträdande elementet är hans rappande. Det är synd att det hålls tillbaka av den smått tråkiga och generiska produktionen och av att Jenkins ibland latat sig i textskrivandet.