Stockholms filmfestival:
How to Have Sex

How to Have Sex är kanske årets största snackis på Stockholms Filmfestival. Det är ett levande, energisk och emotionellt laddat verk av långfilmsdebutanten Molly Manning Walkers. Filmen hade premiär i Cannes under “Un certain Regard”  och vann pris för bästa foto och bästa regissör i fredags på Stockholms Filmfestival. 

För er som gillar Springbreakers så är detta en film för er. Här flödar alkoholen, musiken dunkar på högsta volym och det bästa av allt: fulla britter så långt ögat kan nå. Vi får träffa 17-åriga Taz och hennes två vänner som är på en partyresa till Malia i Grekland, en plats som livnär sig på turister som är där för att festa och bli så fulla som möjligt. Taz är den yngsta i gruppen. Hon är glad, sprallig och den enda som fortfarande är oskuld, vilket hon är fast besluten att ändra på. Filmen börjar i ett högt tempo med mycket energi men tar en skarp vändning när Taz blir utsatt för ett övergrepp. Den glada utstrålningen är som bortblåst. Hon brottas med tankar av skam, skuld och smärta. Blandat med grupptryck och giftiga vänskapsrelationer sätter det Taz i en svår sits. Kommer hon ta upp det som har hänt eller bara sopa det under mattan?

Mannings skildring av övergreppet är väldigt skicklig. Hela händelsen sker, som det oftast brukar göra, i en gråzon av samtycke. Den visar hur övergrepp kan gå till på ett ärligt och odramatiskt vis, vilket gör det väldigt jobbigt att se på. Men även om det är jobbigt tror jag att filmen kan vara väldigt nyttig för många att se, speciellt ungdomar. Filmen får inte bara ett underhållningsvärde, utan också en form av utbildning- och informationsvärde. Det är också ett av skälen till att filmen har blivit så hyllad. 

Filmens ganska lösa storyline får mig att tänka på Before Sunset, Dazed and Confused och American Honey där fokuset snarare ligger på karaktärerna och stämningen i största allmänhet. Få filmer lyckas med det här och tyvärr måste jag erkänna att filmen blir något långsam ibland. Slutet kändes ganska cheesy och jag funderar på om det hade varit bättre att klippa bort det.

Den största elogen måste gå till filmens stjärna Mia McKenna-Bruce som spelar Taz. Med små medel lyckas hon förmedla stora känslor på ett väldigt skickligt sätt och det skulle inte förvåna mig om vi får se henne i andra stora filmer inom en snar framtid. Mannings har en bakgrund som filmfotograf och hennes öga för det visuella märks under filmens gång. De vackra bilderna är en av filmens starkaste sidor och precis som i Springbreakers och Good Time så präglas bilden av starka neonfärger och kulörta ljus. För den som gillar stilen är filmen en fröjd att titta på.

Manning snubblar på mållinjen med den sista scenen och filmen hade kunnat vara något rappare. Trots det är det en mycket bra film som tacklar svåra ämnen på ett skickligt sätt. Vackra bilder och duktiga skådespelare gör att man rycks med i scenerna. Många hade mått bra av att se filmen och det hade inte förvånat mig om det blir en skolfilm en vacker dag. Jag håller tummarna och hoppas vi får se mer av Molly Manning Walkers i framtiden. 

Text: Gustav Andersson Lilliehorn