Ska någon behöva dö för att vi ska se det svenska polisvåldet i vitögat?

I USA har under de senaste fem åren närmare ett tusental personer per år — där svarta är överrepresenterade bland offren — mist sina liv i händerna på polisstyrkor som egentligen är ämnad att skydda dem, och i många fall blir konsekvenserna för mördarna mycket lindrigare än en hoppats på. Varje gång en sådan tragedi når internationell press får jag höra att jag har turen att bo i den humanitära stormakten Sverige, där rasism inte hör till vardagen, och där polisstyrkan består av ärliga människor som avser att skydda mig och mina medmänniskor.

Tankar om avsaknaden av rasism i Sverige hör till en svunnen tid, innan besvikelsen när Sverigedemokraterna vann strax över 4% av rösterna i riksdagsvalet hade hunnit landa. Idag har situationen förvärrats: det händer med jämna mellanrum, och tvärtemot det som förväntas av ett antirasistiskt land, att SD mäts som största parti bland den svenska väljarbasen. Utvecklingen har skett lavinartat, och även om det numera är mer av ett tabu att pålysa den objektiva sanningen att SD är ett parti av socialt accepterade rasister, lever Sverige i förnekelse om att rasismen vi har att ta itu med är värre än vi gärna vill tro.

Det räcker med att se hur en betydlig andel av svenska opinionsbildare reagerat på demonstrationerna mot mordet av George Floyd, som ägt plats såväl i USA som i Sverige. De har rätt i en sak: coronapandemin är långt ifrån över, och belastningen som den svenska sjukvården troligtvis kommer att utsättas för till följd av demonstrationerna är inte tacksam. Det är dock svårt att ta denna oro som genuin, när den skriks som högst i syfte att överrösta dem som kräver rättvisa.

Tidigare i juni skrev Daniel Claesson i Aftonbladet att demonstranterna i Sverige importerar, och reagerar, på ett amerikanskt fenomen, och att rasismen är frånvarande i Sverige. Den artikeln tycker jag sammanfattar den svenska självgodheten när det kommer till rasism: här finns det inga problem att ta itu med, och vi behöver inte ens att undersöka saken och omvärdera med jämna mellanrum. I samma veva uppger polischefen i SR att det inte finns ett behov att utreda rasismen i den svenska poliskåren. Många i Sverige verkar tro att svensk rasism är marginell och försumbar, och att den svenska polisen inte sysslar med att rasprofilera sina medborgare.

Samtidigt läser jag en tråd på Twitter som skildrar, i grafisk detalj, hur unga, svarta män i grupp utsätts för våld av polisen utan att ha gjort något annat än att existera. Flera som läser relaterar, och delar med sig av skräckhistorier som består av poliser som misshandlar killar i piketbilar där ingen kan höra eller se det hända. Inget av det här är nytt, och våldet är så normaliserat i Sverige att det fått ett eget Instagramkonto: @polisbrutalitetiorten. I ett annat inlägg på Instagram delar Hamza Mostafa ett videoklipp på hur polisen agerar totalt bortom det juridiskt korrekta; ett solklart exempel på rasprofilering som nu blivit viralt, tack vare att Hamza både vet sina rättigheter och kan förmedla ett budskap utåt.

En annan, nära besläktad, typ av våld är den från ordningsvakter, som på senare år inte har kunnat undgå att skapa oroväckande rubriker. Här finns det betydligt fler exempel på överflödigt maktmissbruk av väktare med en tendens att ta till våld vid minsta lilla provokation. Under 2018 och 2019 spreds otaliga videos, i vilka en hänsynslöshet och avsaknad av rädsla för konsekvenser demonstrerades flagrant av svenska ordningsvakter. En höggravid kvinna kastades mot en bänk i Hötorgets tunnelbanestation — en händelse som polisen beskrev som att kvinnan hade “ramlat och fått åka ambulans till sjukhus.” Vid ett annat tillfälle tryckte en ordningsvakt ner en 12-årig pojkes ansikte mot golvet i Kista Galleria. Ett fall från samma tid, som blivit uppmärksammat först nu, i och med den aktuella diskussionen om rasism i Sverige, är fallet om Freja.

Freja ingrep för att filma när två väktare agerade för våldsamt mot en man. Väktarna svarade med att slå bort hennes mobiltelefon, kalla henne för n-ordet, be henne att åka tillbaka till sitt hemland och misshandla henne inför hennes barn. Trots att det fanns vittnen som aldrig kallades till förhör, och trots att Frejas berättelser var konsekventa — i kontrast till väktarnas — lades anmälan mot väktarna ned, medan Freja dömdes till en månads fängelsestraff, för att hon skulle ha misshandlat väktarna.

En sak har Hamza Mostafa, Hötorgets kvinna, Kistas pojke och Freja gemensamt, och den är att de alla är svarta. Likadant är det i nästan alla uppmärksammade fall om väktar- och polisövervåld i Sverige: offren, som får utstå förnedring av lagens förlängda arm, tillhör nästan uteslutande en etnisk minoritetsgrupp i Sverige. Och oftare än inte är de svarta. Sådana exempel på rasistisk diskriminering börjar ta mer plats i det svenska nyhetsrummet, och det är bara att gissa sig fram till hur stort mörkertalet är. Av alla icke-dokumenterade berättelser som cirkulerar runt att döma, är det inte orimligt att anta att det är större än vad vi kan känna oss bekväma med.

Sociala medier må ägas av intressen som gärna behåller maktstrukturen som den är idag, men de har också gett folket en typ av populärmakt, där narrativet inte nödvändigtvis styrs av mediala nyhetsbolag. Därför är det framförallt på sociala medier som rösterna som har erfarenheter av polisövervåld får utrymme, på ett sätt som annars inte ses som rumsrent nog för att tas upp av de svenska nyhetsbolagen. Polisövervåldet i Sverige är inte i nivå med det amerikanska, vilket gör att exempelvis fallen om rasprofilering utförd av svensk polis relativiseras och spelas ned. Att ungdomar misshandlas av poliser avfärdas ofta av poliskåren som har en vana att backa sina poliser, och kommer därför aldrig fram till resten av samhället. Därför råder det en falsk känsla av säkerhet och självgodhet, som enbart vilar på att vi inte är ett land i vilket en av tusen svarta män dör i händerna på dess polisstyrka.

Det är viktigt att inse att det som hänt i USA kan hända här också. Flera av tendenserna som utmärker en rasistisk väktar- och polisstyrka börjar dyka upp här i Sverige: det finns flera polisinfluencers på Twitter och TikTok, varav en av de största nyss gått ut och uppmanat folk att söka till att bli poliser — anspelandes på de videos som kommit ut på poliser som pepparsprejat tonåriga tjejer i T-Centralen i Stockholm och reaktionerna kring de. Det är ett helt förskräckligt exempel på fascistisk uppmaning till våld, och polisens följare delades in i två kamper: en kamp som hyllade uppmaningnen, och en annan som upplevde polisen att vara för mesig. Vad säger den här vändningen i allmän opinion om vårt samhälle, att polisen plötsligt kan hinta på våld mot fredliga demonstranter utan att få speciellt mycket konsekvenser för det, i takt med att partier som SD får alltmer politiskt inflytande?

I extremhögerkretsar pratas det alarmistiskt om samhällsutvecklingen till följd av massinvandring, och invandrare blir i den debatten syndabockar för brottsligheten, som påstås öka i takt med att människor flyr till Sverige. I mitten av konflikten mellan laglydiga invånare och kriminella invandrare finns polisen: de som ser till att ordning och reda upprätthålls. När en ökande andel av populationen ser den icke-vita som ett hot, vad är det som garanterar att denna syn inte läcker över till polisen?

Samma kretsar är dessutom snabba med att försöka att göra hål i berättelserna om polisövervåld: varför var Kistapojken högljudd i biblioteket? Varför var Freja ute så sent i Stockholm med sina fyra barn? Istället för att inse att polisen är lika kapabla till att agera rasistiskt som vem som helst, beskylls offren och görs till förövare. De borde ha sagt eller agerat annorlunda. Kanske lytt order och inte agerat aggressivt. De som ställer sig skeptiska till rasism missar (eller kanske inte) ironin i sitt eget rasistiska försvar av poliserna/väktarna. 

Det bådar inte gott när polischefer envisas om att det inte behövs interna granskningar av poliskårer, och när inflytelserika högerdebattörer som Ivar Arpi anklagar svensk polis att vara för mesig och feministisk. Vi har sett hur svensk polis faktiskt är kapabla att använda övervåld mot människor i Sverige, och flera kända poliser på sociala medier står bakom våldutövandet i koppling till BLM-demonstrationerna. Det kan tyckas att en inte borde vara rädd för polisen om en har rent mjöl i påsen, men vem definierar vad rent mjöl egentligen är? Och är inte det skrämmande att en anmälan som gjorts mot en polis, som våldtagit en man med sin batong, lagts ner?

Vi har inte lika stora problem med polisövervåld som USA, men vi tittar på när samma fenomen uppstår runtom i Sverige. Det är viktigt att vi lägger vår kulturella chauvinism, som Claesson benämner det, åt sidan, och inser att alla polisiära styrkor — även de svenska — upprätthålls av och reflekterar makten och dess intressen. När polisers våldsamma agerande bekräftas av stora delar av populationen, och när det envisas om att vi och vår polis helt enkelt är felfria, kommer det inte dröja förrän vi ser våra egna poliser mörda minoriteter i Sverige.