The Don of Diamond Dreams

Shabazz Palaces

Ishmael Butlers renässans som artist inträffade när han slog sig samman med sin granne, multi-instrumentalisten Tendai Maraire. Tidigare hade han brutit ny mark med gruppen Digable Planets, genom att tidigt inkorporera jazz- och soulelement i sin alternativa hiphop. Butler drog igång Shabazz Palaces med Maraire när han fyllt 40, och har nu i över 10 år fortsatt att tänja på gränserna för vad hiphop kan vara. Maraire står för produktionerna, som tydligt influeras av zimbabwisk musik och är fulla av centralafrikansk instrumentering, med mbira och bongotrummor. Samtidigt är det futuristiskt, liksom Blade Runner-osande, och jazzigt. Debutalbumet Black Up är en modern klassiker, ett av 2010-talets bästa hiphopalbum. Men för varje album som getts ut sedan dess, har de tappat i kvalitet, inspirationen och kreativiteten successivt falnat. Och så dåliga som på The Don of Diamond Dreams har de aldrig varit. 

Albumet börjar med, bortsett från det helt meningslösa 20 sekunder långa introt, en av dess bästa låtar, Ad Ventures. En atmosfärisk, märkligt psykedelisk produktion, bestående av syntar, en nästan obehaglig basgång och drömlika stränginstrument. Efterföljande Fast Learner är inte heller så tokig. Även om samma långsamma och halvtråkiga beat rullar oavbrutet under låtens fem och en halv minut långa speltid tillkommer ändå vissa lager, och Butler och Maraire gör en del intressanta saker med sina respektive sånginsatser. Purple Nate Tape, som gästar på låten, använder sig av en smakfull autotune, som i låtens kontext uppfattas som framåtblickande och ganska nyskapande, snarare än som samtidens mest överanvända musikaliska knep. 

Sedan dör allt. Det är som att de två första låtarna bara fortsätter, om och om igen, fast i lite sämre tappningar. Det låter oftast som om två medelålders farsor efter en session öldrickande gått in sonens rum, hittat hans FL Studio-setup och gått loss på det, genom att helt planlöst staplat färdiga syntloopar och samplingar på varandra, och sedan mumlat hiphopklyschor ovanpå, som för att göra narr av genren. Och sedan klickat CTRL+C och CTRL+V till dess att fingrarna börjat krampa. När jag lyssnar på skivan en andra gång, en tredje gång, tycks inte ens de två inledande spåren ha något av värde längre, då även de hunnit somna under resten av albumets förlopp, som är 42 minuter av sonisk Stilnoct.  

The Don of Diamond Dreams främsta problem är inte att det saknas musikalisk talang. Det vet vi sedan tidigare att det finns gott om. EP:n Of Light, debutalbumet Black Up, och även uppföljaren Lese Majesty, var fulla av kreativitet och vision. Denna gång låter det ofärdigt — det är som de bestämt sig för att spela in ett rep, en improvisation, och sedan nöjt sig när de var klara, utan att plocka russinen ur kakan och fortsätta skriva mer material.

I låten Wet repeteras raderna “I just like the water cause it’s wet, I just like the water cause it’s wet, I just call it water cause it’s wet, I just walk on water cause it’s wet, I just like the water cause it’s wet, yeah” etcetera, på ett beat som låter som en Iphone-alarmsignal. Låten har dessutom skrytsamt beskrivits som en “freestyle”, som om det skulle göra det hela mer imponerande. Butlers vers är dessutom mixad på ett sätt som gör att hans röst liksom studsar mellan höger och vänster sida av högtalarna. Det är inte speciellt svårt att få till rent tekniskt och låter inte speciellt bra, utan stör bara lyssningen. Är det allt som krävs för att göra experimentell hiphop? Mixa det på ett sätt som får allt att låta lite jobbigt? 

Bad Bitch Walking är en sex och en halv minuter lång låt. Inte mycket händer, samma fantasilösa beat rullar på instrumentalt i två minuter, innan Butler kommer in med hooken: “oh, bad bitch, bad bitch, bad bitch, oh, oh, she bad”, som även den håller på alldeles för länge. Därefter gör han ett kortare instick med några oneliners om snygga tjejer och cannabis. På den nästan sex minuter långa Money Yoga rappar Butler “I gotta get my porsche, I gotta get my money. I gotta get my porsche, I gotta get my money”, om och om igen, på ett långsamt trumkomp med 808-ljud, och dystopiska syntar. I Thanking the Girls iklär han sig rollen som nåt slags patriark, och beskriver noggrant alla aspekter av de kvinnor i hans omgivning som han är tacksam för. Maraires adlibs, olika “oooooh”-ljud och repetitioner av Butlers textrader, tillför absolut ingenting. 

Att musik är “experimentell” eller går utanför gränserna för vad en genre vanligtvis är har inget egenvärde. Om det görs utan inspiration, kreativitet, och utan vision, om man hör på artisterna hur tråkigt de har, spelar det ingen roll att det är lite udda. På The Don of Diamond Dreams uppfattas allt som att de dessutom, genom att använda sig av traptrummor och autotune, försöker flörta med, och platsa i, den moderna hiphopscenen. Det fungerar dock inte alls. Därtill är alla låtar oerhört långsamma och syrefattiga. Samma sega lunk, liknande fantasilösa syntmelodier i dem alla. Butler borde låta sin son Lil Tracy utforska de mer moderna territorierna på egen hand, och försöka hitta tillbaka till den musik som var excentrisk på riktigt.

En grej ska dock The Don of Diamond Dreams ha. Trots att det låter likadant hela tiden, fastnar ingenting. Det är som att lyssna på samma låt i en timme, och sen ändå inte minnas hur den går, möjligen bortsett från de pinsamma hooks jag tagit upp tidigare i recensionen. Albumet är alltså perfekt för de som vill bli besvikna, om och om igen.