“Så snart som möjligt, men inte nu” – hur kvinnodagen som skulle förändra Polen blev inställd

Underskrifterna hade samlats in i månader. Gruppen Strajk Kobiet – Kvinnostrejk – som fått sitt namn efter protesterna den startades i samband med, hade länge skrikit sig hesa, klättrat på barrikaderna, mobiliserat kvinnor landet över. Det här var dagen då gruppen skulle ta sig till Sejmen, det polska parlamentets underhus, och lämna över en lista med underskrifter mot den rådande abortlagstiftningen. Samtidigt skulle ännu en ny kampanj lanseras, ännu ett försök att omvända regeringen genomföras, ännu ett slag i kampen för fri aborträtt inledas. 

På sociala medier har gruppen nästan en halv miljon följare. På gatorna har demonstranterna stundtals varit nästan lika många och protesterna har pågått i dagar, veckor, månader i sträck. Sedan 2016 har gruppen mobiliserat motståndet mot regeringens försök att inskränka aborträtten; en kamp som kulminerade under 2020–2021, när regeringen antog en ny abortlagstiftning trots de massiva protesterna. Kampen för aborträtten har fått Polens kvinnor och gator att blöda. Samtidigt har den fått världens blickar att vändas mot ett EU-land som för var dag blir mer och mer konservativt, mindre och mindre demokratiskt. Regeringens beslut att avskaffa aborträtten i fall av allvarlig fosterskada blev i praktiken ett totalt abortförbud, en dödsdom. 98 procent av aborter som utförts i Polen har skett på grund av fosterskador. Övriga två procent är aborter som genomförts i fall av våldtäkt eller när graviditeten utgör en risk för kvinnans liv – i de enstaka fall då en våldtäkt, eller en potentiell livsfara, går att fastställa vill säga. 

“Anti-abortrörelsen i Polen hänger, ironiskt nog, tätt ihop med övergången från kommunism till demokrati.”

Debatten om abortfrågan och kampen för aborträtten går tillbaka till 90-talet, när Polen frigjordes från Sovjetunionens kommunistiska styre. Ett lagförslag om att totalförbjuda och kriminalisera abort var ett av de första lagförslagen som togs upp i Sejmen när landet återfick sin demokrati. Anti-abortrörelsen i Polen hänger därför, ironiskt nog, tätt ihop med övergången från kommunism till demokrati. Katolska kyrkan har haft en stor roll i detta, då den under kommunismen länge var den enda platsen som erbjud polackerna en nationell och religiös gemenskap, byggd på en gemensam identitet – ett viktigt inslag under en tid då övriga delar av den nationella identiteten begränsades och utraderades. Kyrkan fick därför stor makt när det kommunistiska styret upphävdes, och den nyvunna demokratin innebar inte bara rätten att välja och öppna upp – den erbjöd också rätten att välja bort och förbjuda. Frihet som frihet, eller som Dorota Szelewa skriver: “Katolska kyrkan presenterade sig som en hjälte i kampen mot kommunism, och krävde ett abortförbud i utbyte” (Recurring ideas: Searching for the roots of right-wing populism in Eastern Europe, 2020). 

Abortfrågan i Polen är därmed tätt kopplad till landets identitet och självbestämmande – men också till landets kvinnorörelse. De första självständiga kvinnorörelserna uppstod i samband med abortförslaget 1989, vilket gör att frågan på många sätt är kärnan, hjärtat, i Polens ständigt kämpande kvinnorörelse.

Sedan kommunismens fall har över trettio år passerat, men abortlagstiftningen har på det stora hela stått och trampat blod, dragits mellan mer progressiva och konservativa riktningar och i över 30 år begränsat och tagit kvinnors liv. Atmosfären har, sedan protesterna utbröt igen år 2020, hettats upp rejält. Från början gick protesterna under parollerna “Polskie piekło” och “Piekło kobiet” – Polens helvete och Kvinnors helvete, ordagrant översatt. När det första dödsfallet orsakat av den nya abortlagstiftningen bekräftades och blev medialt uppmärksammat blev desperationen och ilskan större, det redan massiva motståndet växte. “Ani jedna wiecej” – inte en enda till – gick folket nu ut och skanderade, medan blod kastades på gatorna. “Nie chciej Polsko mojej krwi” – låt bli mitt blod, Polen – stod det på affischerna som hölls upp av kvinnor i drypande röda brudklänningar. När staten gick ut med att alla graviditeter skulle börja registreras – och därmed kontrolleras – blev helvetet snart till ett krig. 

Den 8 mars 2022 skulle vara dagen då landets i dagsläget mest aktiva kvinnorörelse fick visa upp sig i antal, spänna musklerna, uppvisa ett motstånd så stort att regeringen inte skulle kunna annat än att ta det i beaktning. Nästa fas i kriget skulle inledas.

Men så blev det ett annat krig, precis vid gränsen. Kvinnodagen som skulle förändra Polen ställdes in.

Sedan hösten 2021 har Strajk Kobiet, precis som de flesta kvinno- och människorättsorganisationer i Polen, haft ett stort fokus på att hjälpa människor – till stor del afghanska flyktingar – vid den polsk-belarusiska gränsen. Organisationerna har försökt att göra det som regeringen fullständigt försummat: att hjälpa, bistå med mat, vatten och värme, erbjuda transport, vård och informera om möjligheter till asyl. Inte bara har Polens regering underlåtit att hjälpa de personer som satts vid gränsen som en del av Lukasjenkos grymma maktspel – de har också försvårat för hjälp och vård att komma fram, genom att göra området till en stängd zon där inte ens journalister får vistas. En mur började byggas och det ryktas om att arbetet fortfarande är igång – medan Polen stolt skyltar med sina öppna armar vända mot den ukrainska gränsen. 

Kvinno- och människorättsorganisationerna har på egen hand fått ge sig ut i skogar, samla in resurser, uppmärksamma vad som händer. Genom sociala medier har man lyckats synliggöra tragedin, sätta press på regeringen och samla in förnödenheter. När minusgraderna i vintras sjönk arbetade man ihärdigt för att hjälpa människorna som var fångade i skogen mellan två av de kanske hårdaste gränserna i Europa. Strajk Kobiets arbete utvecklades snabbt till att innefatta andra människorättsfrågor, och kampen för migranters rättigheter blev snart en självklar och integrerad del av arbetet.

När kriget utbröt i Ukraina var den polska staten långt mer välkomnande, men även i detta fall har frivilligorganisationer tagit en stor del av ansvaret och det praktiska arbetet. Strajk Kobiet har i likhet med andra kvinnorättsorganisationer vana av att arbeta snabbt, agera under press och mobilisera med både kraft och fart. Organisatoriska egenskaper som tar tid att bygga upp och som är ovärderliga under kriser. Givetvis vilar också hela rörelsens grund i att man vill kämpa för kvinnors (mänskliga) rättigheter och kvinnors (människors) förbättrade livsvillkor. De är också vana att arbeta i ett land där de varje dag känner statens förtryck i sina egna kroppar, motarbetas av systemet, kämpar fastän vinden blåser höger. Där kampen är självklar och nödvändig men segern fortfarande blott ett mål i horisonten.

Kanske är det därför inte konstigt att ett av de länder som allra mest behöver 8 mars – och som i månader byggt upp inför denna dag – helt ställde in kvinnodagen. 

I landets huvudstad, Warszawa, var den enda märkbara effekten av 8 mars att det kryllade av blomförsäljare överallt och att varje tjej i ett heteroförhållande gick med en bukett i handen. Ur en svensk feministisk synvinkel ter sig detta rätt befängt och förstärker behovet av att uppmärksamma 8 mars – men den kulturella kontexten är i det här fallet viktig. Polens katolska ådra löper starkt genom landet, både politiskt och folkligt – bland annat i form av en mängd helgdagar såsom farmors/mormors dag, farfars/morfars dag och internationella barndagen. Vanligtvis uppmärksammas samtliga av dessa dagar genom presenter, blommor och gratulationer, så att kvinnodagen – trots sitt faktiska syfte – uppmärksammas på samma sätt är egentligen inget konstigt. På kvällen ringer pappa mig och grattar, ber om ursäkt att det kommer så sent, lägger på snabbt för att han ska ringa vidare till familjens övriga kvinnor. I Sverige är ett grattis på kvinnodagen tabu – i Polen är det fortfarande ett sätt att visa en uppskattning. Den må vara avskalad på djupare mening, men dagen befinner sig på många sätt mittemellan tradition och revolution.

Att kvinnodagen skulle ställas in kan låta märkligt – men på många sätt är det, precis som mycket annat, en fråga om resurser och utrymme. I ett Instagraminlägg lägger gruppen upp en bild med texten: “Så snart som möjligt, men inte nu”. Bilden syftar på namninsamlingen som de beslutat att vänta med. I bildtexten skriver gruppen att “8 mars skulle ha varit vår dag. Idag skulle era underskrifter infinna sig i Sejmen, och vi skulle starta den nya upplagan av vår kampanj”. Men, som gruppen skriver, “livet skriver olika scenarion – nästa dag kan vara den då vi får reda på att vi är i en ofrivillig graviditet. Det kan också visa sig att ett krig utbryter framför våra ögon. Ett riktigt krig.” 

Inga underskrifter till Sejmen, inga demonstrationer. “8 mars – dagen för kvinnors rättigheter, men också den 13:e dagen av krig” skriver organisationen och förtydligar att rätten till abort inte är en sekundär fråga – men att tajmingen är otroligt viktig. Resurser och fokus både inom organisationen, och i omgivningen utanför, ligger helt och hållet på Ukraina. Det finns heller inte utrymme för debatt, vilket namninsamlingen skulle vara alldeles beroende av. Insamlingen och nästa steg måste vänta. 

Här i ligger kvinnorörelsernas hjärta och förbannelse: man vet att kampen behöver föras på många fronter, att man ibland behöver backa lika mycket som man behöver skrika – att allt hänger ihop. Att ett kvinnorättsperspektiv behövs precis lika mycket vid flyktingkriser och krigsgränser, som vid abortfrågor eller ekonomiska diskussioner. Den allmänna medmänskligheten skapar rörelsen, som i Polen på många sätt blivit ett paraply för andra frågor – däribland frågor om migranters och HBTQ-personers rättigheter. Lika mycket som detta visar rörelsens styrka visar den de orimliga krav som samhället ställer på kvinnor – och som kvinnor i förlängningen ställer på sig själva. 

Att kvinnorörelsen ska ta sig an alla de plan där samhället brister är inte bara orimligt, det är i många fall själva orsaken till att kvinnorörelsers huvudarbete blir åsidosatt. Förstå mig rätt: Jag tycker att det är helt rätt att prioritera akuta, humanitära situationer, inte minst när det gäller personer som kämpar för livet vid ens gränser och den lokala hjälpen har en avgörande betydelse. Samtidigt följer detta samma mönster som kvinnor har lärt sig att följa sedan begynnelsen: att bortprioritera sig själva, och sina frågor, till förmån för omhändertagande av andra. Trots att prioriteringen är rätt, leder den till att en dag som på många sätt är livsviktig för kvinnor i Polen, därför att den är en direkt spelplan i kampen för grundläggande rättigheter till ens kropp och hälsa, blir åsidosatt. Varför? För att det inte finns nog med resurser som kan stötta upp på andra håll. Samma rörelse – som mestadels består av kvinnor – förväntas alltså axla ansvar på en oproportionerligt stor andel av samhällets problem. Det är svårt att vifta bort den välbekanta strukturen som ligger till grund för detta.

Samtidigt är insatserna otroligt viktiga och visar på den enorma kraft och det outtröttliga engagemang som finns i kvinnorättsrörelser. Att dessa organisationer, som alltså redan i stor utsträckning består av personer med erfarenheter av förtryck och trauman, kan åsidosätta sitt arbete för ett mer akut ändamål och lägga åt sidan det som så länge kämpats för, är kanske motsägelsefullt nog det som bygger och driver rörelserna. Det visar på hur viktig deras existens är på så många olika plan i samhället. “Det här är dagen, som vi vill dedikera till dem. De ukrainska kvinnorna. Våra tappra systrar, vänner, närmsta” skriver organisationen i slutet av sitt Instagraminlägg. Ingen är fri, förrän alla är fria. Det klassiska feministiska slagordet ekar bakom raderna.

Denna 8:e mars beger jag mig därför inte till en demonstration, utan till Warszawas tunnelbanestation. Där finns hundratals människor på flykt från Ukraina, en handfull förvirrade resenärer och stora delar av stadens kvinnorättsrörelse. 8 mars kan – och bör – se ut på många olika sätt. Kvinnors rättigheter tillgodoses på många olika sätt. Kanske är det därför inte mer än rätt att protesterna flyttats från gatorna, att de högljudda ropen nu fått bli till en lågmäld aktion för kvinnor som just då behöver det mer – att den polska kvinnorättsrörelsen förhoppningsvis snart annalkande revolution får växa sig starkare i tunnelbanans dunkla ljus, medan hjälpen går dit den i stunden behövs som mest. 

8:e mars 2022 lämnar mig med en enda, stor men simpel önskan: att världen någon gång ska bry sig lika mycket om kvinnorna som kvinnorna bryr sig om världen.