Rozh var jokern vårt samhälle förtjänar

“Samhället får den kultur det förtjänar” skrev Hasan Ramic, musikjournalist och en av de få skarpa rösterna i svensk hiphopkritik, i inlägget “Bon voyage” på sin blogg för nästan exakt fyra år sedan. Det var precis innan the critical mass nåtts av svensk hiphop; den stunden under zeitgeisten när folk började fatta att svensk gangsterrap blivit råare, hårdare och våldsammare – och mer inne än någonsin. 

Katalysatorn till just det inlägget var ett samtal mellan Hasan och en av hans vänner som grubblat över Yasins Chicago. Det var en sak att känna “den flyktiga odödlighetskänslan och nihilismen när en rappade Troublesome i bar överkropp i pojkrumsspegeln”, men när texterna beskrev områden i Stockholms stad, och inte i fablernas värld USA, grep de tag i en lite väl hårt. Hasan menade att gangsterrappen var ett resultat av att Sverige drogs närmare den nyliberala världsordningen som slitit isär samhällen runtom Nordamerika. Den sortens politik skapade mellanrum med alla de förutsättningar som krävdes för att återproducera samma historier som dittills mest skildrats i rapmusik från landet borta över Atlanten. Det är inte en slump att låten som är katalysatorn bakom en sådan politisk analys heter just Chicago.

Samma zeitgeist gav uttryck till filmen The Joker (2019), under regi av Todd Philipps. Kritikernas aggregerade betyg var blyga 59 av 100, men fansen var mer inställsamma av IMDb:s betyg att döma. Kontrasten mellan kritiker och fans var slående, men kanske inte så förvånande. I nyliberalismens anda är individen samhällets byggsten, och det är ingen annan än individen som får ta ansvaret för sina handlingar. Ett sådant samhälle avskyr samtliga skildringar av individuella tendenser till destruktivitet – samhället är ju så jävla bra för oss alla, varför vill du bränna ner allting? I möjligheternas värld är det nästan ofattbart att misslyckas; den enda giltiga förklaringen är en sorts brist hos den misslyckade. Trots allt fingerpekande från media träffade The Joker en nerv – för somliga är det nyliberala samhället inte slutkapitlet på världshistorien, och för somliga är destruktivitet en motreaktion på tragikomedin som är livet under det tidiga 2000-talet. Jokermetaforen har anammats av flertalet rappare, och en av dem är rapparen Rozh, vars postuma album nyligen släppts.

Alltid Varit Här är en samling låtar som Rozh skrivit mellan 2015-2019. Katalogen slutar där för att Rozh bara hann bli 23 år gammal innan han sköts till döds, i ett brott som beskrivits som en avrättning i domen. Rozh blev då en av de första svenska samtida rapparna som under 2010-talet dödats till följd av gängkriminella aktiviteter. En annan, och kanske den mest profilerade, är Einár som sköts utanför sin lägenhet i Hammarby sjöstad förra året. Hasan skriver att, på samma sätt som Kartellen varit socialdemokratins skurkar, är de nya grabbarna i rapgame:t bovarna som du skulle kunna finna i vilket nyliberalt samhälle som helst. Och på samma sätt är Rozhs musik ett omfamnande av den nihilistiska andan – ja, han är en skurk och han är farlig. Han är också självsäker och rik, och han kör över alla som kommer emellan honom och vad han gör sig förtjänt av.

Han passar som handen i handsken i den svenska rapscenen – och det är inte bara för att han är förkroppsligandet av en bad man. Albumets 19 låtar bjuder på alla populära rapstilar och ärketeman: Bonnie & Clyde-kärleksbrevet i AINA FINTADE, den ohämmat aggressiva drillåten i AGERA, en rå skildring av ghetto-misär i LIKE A REAL (INTERLUDE), den franska bastarden av house och trap i HASSAN… Ja, ni fattar poängen. I nästan alla låtar är Rozh otroligt självsäker. Han pratar som en general, som en erövrare, som en demigud. Det är episkt hur han målar upp sig själv, men på ytan, det sättet Rozh väljer att uttrycka sig på, spricker det. Där är han sorgsen, tyngd men även hoppfull: “Håll ditt huvud upp, du vet jag menar upp / För ingen annan bryr sig även när du dött” rappar Rozh i en låt. “Finns två vargar, en står för kärlek, den andra för hat / Och jag svär på min mamma, hatet det vinner” uttrycker han i en annan.

Att skapa ett postumt album är en märklig uppgift – samlaren talar åt någon annan, och hen kan aldrig veta om den pratar deras språk. Rozhs album följer samma spår som rapparen antagligen skulle gått efter sin megahit DRAS TILL PROBLEM; han är lika tuff, lika rik. Det är samma tonalitet, samma anda och samma gung i musiken. Det som Alltid Varit Här demonstrerar att Rozh stod för mycket bortom musiken. Han skulle fortsätta leverera musik som skar igenom den städade fasaden techentreprenörerna gärna vill klä Sverige i, och precis som Hasan Ramic påstod, så har svensk gangsterrap en politisk dimension till sig som ligger precis under dess hårda yta.

I DRAS TILL PROBLEM är Rozh jokern. Han är upproret mot samhället. Han är den våldsamma tendensen som genomsyrar det – uttryckt i musik och, tragiskt nog, livsstil. Den metaforen bar Rozh med sig in till Alltid Varit Här. Samtidigt var han ännu en av rubrikernas ”unga män”, och en människa som krossats av den falska fasaden av en slags humanitär stormakt som Sverige länge stoltserat med utåt. I ett Sverige som haft den snabbast växande ojämlikheten av alla OECD-länder de senaste 30 åren utgör Rozh ett bra exempel. Det Rozh gör riktigt bra, likt alla andra som någonsin skildrat kriminaliteten väl, är att han finner det estetiska i det. Svensk hiphop, rent allmänt, är otroligt bra; den toppar listor, den skapar diskussion, den skrämmer en viss skara av populationen, och den förevigar en kollektiv själ som annars skulle blivit reducerad till ännu en individ bland andra individer. Detta är den sorts kultur som samhället gett upphov till, och den kultur som vi förtjänar.